Ny podcast om kulturhistoria, nordisk hedendom och folktro

Besök podden på https://lidskalv.wordpress.com/category/podcast/

In defense of Asatru

About the alleged Abrahamic origin of Asatru.

Have you ever walked in the Scandinavian woods at night? If you ever do, and look in the darkness between the trees, you will find it perfectly clear why our ancestors believed in folklore and gods. It’s in our blood – that has been shaped by our environment for an eternity. If you, as a European man or woman, were born alone in the Scandinavian woods and spent your whole life there, you would without a doubt develop celebrations for the coming of spring, the summer and winter solstice, the harvest and so forth. Abrahamites do not have to place these thoughts in our heads.

The arguments for Asatru having a Abrahamic foundation are very loose, but let’s say they’re halfway right (for now). Let’s say Asatru is contaminated with Abrahamic thought and Balder’s death and rise is a Abrahamic add-on – the whole myth around Balder’s death is not important. The Asatru community does not really celebrate Balder’s death or rise, and I do not think our ancestors did either. We celebrate nature’s course and what is logical – the four seasons, a good harvest, our deceased ancestors, our pregnant women, our newborn children, good fertility, good luck in war and travel. To celebrate these things is deeply rooted within us. Another logical aspect of Asatru is that each god has certain skills – if you prepare for a fight you call on Tyr (the god of war), if you feel ill you call on Eir (the goddess of healing) and if you go fishing you call on Njörðr (the god of the sea). A god for each purpose and a blót for each occasion.

If Asatru already is Abrahamic, why would ”they” bring forth a second wave of thought control (in the form of Christianity)? Christians tried their best to get the ”Heathens” to abandoned their ways, but they did not succeed. Eventually they gave up and took on a new tactic and re-branded the celebrations – Christmas, or Yule, is a perfect example of this. Why would the Christians work so hard to eradicate the Pagan manner if it’s all the same thing? As we all know – when northern Europe became Christian, most Pagan customs became outlawed.

The argument that the Nine world of Yggdrasil is the same as the Ten spheres of the Tree of Kabbalah is very thin. Firstly, nine and ten are two different amounts (nine being a sacred number in asatru). Secondly, the worlds of Yggdrasil should be described as ”empires” or ”lands” – not as ”spheres” or ”orbs”.

The myth about Odin sacrificing himself by hanging in Yggdrasil, pierced by his own spear, might be a late add-on. Whether the Norse Pagans honored their gods with human sacrifice or not is debatable. The few the historical texts that claims this were written by Christians – thus, not very reliable. The chronicler Adam of Bremen, who wrote about a blót in Uppsala (Sweden), and the Icelandic historian Snorri Sturluson, who wrote The Prose Edda, were both Christians. Adam of Bremen did not even see the blót in person, he only heard about it through the Danish viking Svend Estridsen – who was also a Christian.

Ullr (the god of winter and hunting) is a skiing god and I doubt he could have originated from anywhere else than Scandinavia – and the depths of the Scandinavian people.

Lastly, Asatru is very different from the Abrahamic religions. Like all European Paganism Asatru favors och honors heroism and strength, while the Abrahamic religions are all about submitting under God.

Odin give us wisdom.
Thor give us strength.

/L

Vad är en treudd?

En treudd är en forntida stensatt gravtyp, ovanifrån ser den ut som en trearmad stjärna. Gravtypen är daterad till äldre- och yngre järnåldern. I Sverige finns gravtypen främst i Svealand och Götaland, men även några enstaka finns längs kusten i södra Norrland. I större delen av Norrland, Dalarna, norra Värmland och på Gotland finns inga treuddar alls. De flesta treuddar finns i västra Småland, centrala Östergötland och området runt Mälaren.

Den svenske arkeologiprofessorn Anders Andrén (född 1952) har tolkat treuddar som att möjligen symbolisera Yggdrasils tre rötter. Han har även föreslagit den alternativa benämningen ”trädsättning”.

Forntida nordisk besittning i Lettland

Vid en utgrävning, som skedde 1929-1930, vid staden Grobin, i Kurland i västra Lettland, hittade man resterna av en fornborg och en forntida stad – likt Birka och Hedeby. Man hittade även tre stycken gravfält, varav två var mycket stora. Stora delar av området hade tyvärr förstörts av odling och annat, men av det störta gravfältet kvarstod ungefär 450 gravhögar. Troligen så bestod gravfältet ursprungligen av uppemot 1000 gravhögar. Gravhögarna hade rests mellan 650- och 850-talet – dvs yngre järnåldern. Två av de tre gravfälten bestod av gravhögar och det tredje av, så kallade, flatmarksgravar. I flatmarksgravarna hittade man bland annat gotländska vapen och smycken. Man grävde ut ett hundratal flatmarksgravar och ett trettiotal gravhögar och hittade en stor mängd fynd.

Arkeologen Birger Nerman (1888-1971), som deltog i utgrävningen, har tolkat Grobin som den kuriska staden Seeburg – som omnämns i 800-talsskriften Vita Anskarii (Ansgars liv) av den tyske ärkebiskopen Rimbert. Seeburg ska ha invaderats och erövrats av kung Olov år 855.

Västgötaskolan

Västgötaskolan, även kallad Götalandshypotesen eller Götaskolan, är en teori bland amatörforskare och andra historieintresserade om att Västergötland skulle vara Sveriges vagga. Följare av skolan hävdar att Upplands kulturella och politiska betydelse under forntiden är överdriven – och att Västergötlands betydelse är underdriven. Västgötaskolan har dock stött på kritik från andra, mer etablerade, forskare.

I Västergötland finns det en stor mängd fornlämningar, bland annat Karlebys gånggrifter*, och enligt Västgötaskolan går många av dessa att knyta an till Sveriges förhistoria och gudasagorna. Godsägaren och fornforskaren Pehr Tham (1737-1820) hävdade bland annat att världsträdet Yggdrasil stått på hans mark i Dagsnäs, söder om Skara. Han hävdade även, efter att ha tolkat den isländska skriften Heimskringla, att Oden varit bosatt Sätuna, i närheten av Dagsnäs. Gruvingenjören Carl Otto Fast (1884-1969) hävdade att Beowulfkvädet** ägt rum i Västergötland och att Beowulf själv ligger begravd i Skalundahögen i Lidköpings kommun. Han hävdade även att Kinnekulle är det egentliga Gamla Uppsala. Enligt sägen är Halleberg, som ligger i Vänersborgs kommun, platsen för Valhall. En del av berget kallas än idag för ”Häcklan” – ett av Odens många namn är ”Häcklaman”.

En annan teori är att Västergötland skulle vara goternas urhem.

Följare av Västgötaskolan påstår att forskare, som forskar om Sveriges förhistoria, har varit partiska då många har sin hemvist i Svealand. Många gravhögar och eventuella boplatser i Västergötland är inte urgrävda över huvud taget. Många fynd har dock gjorts, bland annat Vitteneskatten, Mönekragen, Ållebergskragen, Kymbofiguren och Timmelegudinnan med mera. De många fornlämningarna tyder på att Västergötland har varit befolkat under en lång tid. Eventuellt så rådde en maktkamp mellan Västergötland och Uppland under yngre järnåldern. Den kristne kungen Inge den äldre, som dräpte den hedniske kungen Blot-Sven och förbjöd riksblotet, var bördig från Västergötland.

Ett flertal medeltida svenska kungar ligger begravda vid Varnhems kloster, Skara kommun, Västergötland.

Västergötlands landskapsvapen

*= Karlebys gånggrifter är en samling megalitgravar i Falköpings kommun, Västergötland. De fem stora gånggrifterna är daterade till yngre stenåldern, de restes ungefär 3300 år före vår tideräkning.

**= Beowulfkvädet är ett, 3183 rader långt, anglosaxiskt epos om den geatiske hjälten Beowulf. I kvädet, som är daterat till perioden mellan åren 700-1000 men utspelar sig på 500-talet, så möter Beowulf tre stycken fiender: besten Grendel, Grendels moder och en drake. Beowulf blir dödligt sårad i slaget mot draken och blir begravd i en storhög. Kvädet är ett engelskt nationalepos, trots att det utspelar sig i Danmark och södra Sverige.

Nordiska Asa-samfundet manar till upprop mot påvestenen

”9 Juni 1989 skändade Svenska Kyrkan och Påven Johannes Paulus II ett av Sveriges viktigaste Kulturminnen, och vanhelgade och vandaliserade en plats som är viktig inte bara för Asatroende, historiskt intresserade och alla invånare i Sverige, utan också för Asatroende och vanliga människor över hela Jorden.

Man bröt på ett mycket grovt och flagrant sätt emot den svenska Fornminneslagstiftningen, som varit gällande ända sedan Gustav II Adolfs tid. Året före Katolikerna trängde sig på vid Gamla Uppsala, och började vandalisera en plats som aldrig varit deras ens på medeltiden – för även Uppsala Högar var i stort sett orörda då, och är fortfarande ett Kulturminne i Världsklass, som borde UNESCO-skyddas; införde man den nya Kulturmiljölagen (1988:950)

I lagtexten står klart och tydligt skrivet, att man inte får ändra eller rubba en fornlämning, och uppföra byggnader, anläggningar eller något annat på den utan Länsstyrelsens tillstånd ( §6,10 och 12 Kulturmiljölagen) Den som gör så kan bli föremål för böter eller sex månaders fängelse (§22)

Påvestenen står på statlig mark, inte mark som ägs av Svenska Kyrkan, och varken Riksantikvarieämbetet (som förvaltade området innan 2014) eller Statens Fastighetsverk eller Länsstyrelsen i Upplands Län känner till, att det någonsin utfärdats något tillstånd för den olagliga byggnationen. Nordiska Asa Samfundet har skrivit till alla tre av dessa statliga myndigheter, men inte fått något svar på vem som utfärdat tillståndet, när det utfärdades, och var det i så fall förvaras. Inte heller Katolska Kyrkan har lyckats uppvisa något tillstånd för skändandet av ett av Sveriges viktigaste fornminnen, trots att de bryter emot lagen. Och enligt Svensk Lag är det allas ansvar, att Sveriges kulturmiljö och våra allra viktigaste fornminnen bevaras i orört skick.

Det framgår klart av ”portalparagrafen” eller §1 i Kulturmiljölagen, och även i Lag 2013:548. Vad Svenska Kyrkan och Katolikerna har gjort, är alltså brottsligt, och bör bestraffas. Påvestenen står på Statlig mark, och inom ett Skyddat område. Inga katoliker eller kyrkor äger marken. Inte ens om den stod på Svenska Kyrkans mark skulle detta göra någon skillnad, även om det kanske gjorde den brottsliga handlingen mindre allvarlig.

På senare tid har Påvestenens inskription tagits bort, och stenen är nu så skadad, att den inte fyller någon som helst funktion på platsen, utom att vara ett störande, modernt inslag i landskapet.

Nordiska Asa Samfundet vill på detta sätt starta en namninsamling för att få stenen flyttad och avlägsnad, en gång för alla. Uppsala Högar är ingen bra plats för kristna eller katolska gudstjänster. Det finns en katolsk kyrka inne i centrala Uppsala redan, och där finns alla lokaler katolikerna behöver, inklusive en inomhusgård. Svenska Kyrkan innehar sen gammalt Gamla Uppsala Kyrka och marken runt den – så varför kan de inte respektera fornminnet och statens markinnehav?

De kristna i Sverige måste kunna lära sig värdesätta vårt hedniska kulturarv, och våra allra viktigaste kulturminnen av världsklass, utan att bryta emot lagarna i vårt land. Vi är trötta på hur de hela tiden diskriminerar oss, förföljer oss, skäller oss för rasister och i övrigt förstör och tar över de sista orörda platser, där vi Asatroende kan få utöva vår tro och vår religion utan inskränkningar, vilket borde vara en mänsklig rättighet, i alla fall så länge vi också följer lagen – vilket de kristna aldrig gjort och fortfarande inte gör.

Vi accepterar inte, att främmande religioner som inte utövats i Sverige på minst 400 år får förstöra eller tvångsmässigt sätta sin prägel på ett av vårt lands viktigaste och finaste kultplatser, en plats som borde tillhöra oss hedningar och Asatroende från hela världen. Vi reser inte runstenar i Peterskyrkan, till exempel, och inte heller muslimer eller judar vanhelgar och förstör Uppsala Högar med att bygga moskéer eller altaren just där. När nu Påvestenen inte används av de kristna, och dessutom är olaglig, är det naturligt att kräva, att den ska bort – en gång för alla.”

Texten är kopierad från Nordiska Asa-samfundets hemsida och namninsamling till ändamålet hittar du här.

Besök även Nordiska Asa-samfundets Facebooksida.

Leif Eriksson-dagen

Idag, den 9:de oktober, infaller den årliga Leif Eriksson-dagen (Leif Erikson Day) i USA. Dagens syfte är att uppmärksamma gärningarna av amerikaner med skandinaviska rötter. Leif Eriksson-dagen liknar den mer välkända Columbus-dagen (Columbus Day) som är italiensk-amerikanernas speciella dag. År 1964 antogs datumet den 9:de oktober som Leif Eriksson-dagen efter ett beslut i den amerikanska kongressen. I staterna Minnesota och Wisconsin, där det finns/fanns en stor skandinav-amerikansk befolkning, har dagen varit en officiell bemärkelsedag sedan 1930-talet. År 1956 var dagen även officiell i staterna Washington, Colorado, Kalifornien, Illinois, South Dakota och Saskatchewan (Kanada). År 2012 lades även Nevada till på listan.

Datumet, den 9:de oktober, har ingenting med Leif Eriksson eller hans liv att göra. Det antogs för att samma datum år 1825 angjorde det norska skeppet Restauration New Yorks hamn. Skeppet hade 52 norska nybyggare och det anses vara den första organiserade norska invandringen till Nordamerika.

Den isländske vikingen Leif Eriksson anses vara den första europé som landsteg i Nordamerika (Vinland), troligen runt år 1000. Han tros ha levt ungefär mellan åren 970-1020. Leif föddes på Island, men togs vid elva års ålder till Grönland då hans far blev landsförvisad från Island i tre år. Han var son till Tjodhild och Erik Röde, som var den första europé som upptäckte och namngav Grönland – och lät bygga den grönländska gården Brattalid. Erik Rödes far, Torvald Åsvaldsson, landsförvisades i sin tur från Norge och tog sin familj till Island.

Efter att ha landstigit i Nordamerika seglade Erik och hans besättning åter till Grönland. Hans resa finns omskriven i de isländska skrifterna Erik Rödes saga och Grönlänningasagan.

Leif Eriksson på gammalt amerikanskt frimärke

Alla skandinav-amerikaner, som är stolta över sitt arv och sina förfäders gärningar, bör på något sätt uppmärksamma dagen.

Var vikingarna muslimer?

Nordens historia och nordisk hedendom i allmänhet är under attack från kulturmarxister (läs socialdemokrater och andra fientliga krafter). Man försöker bland annat påvisa att vikingarna har tagit sina seder och bruk från islam – eller helt enkelt var muslimer själva. För detta finns det extremt tunna, på gränsen till inga, ”bevis”. Visst kan några enstaka nordmän ha konverterat under någon resa till Mellanöstern (Särkland), men det hela andas dock politisk historierevisionism. Målet är troligtvis att få dagens nordbor att acceptera islam – och i förlängningen acceptera att Norden blir muslimskt.

Det är inte anmärkningsvärt att hitta forna muslimska attribut i Norden, då vikingarna handlade med alla möjliga folkslag. För det andra – sannolikheten att vikingarna kunde tyda arabisk skrift är mycket låg.

Kulturmarxisterna gör allt de kan för att förvanska vårt stolta arv – låt er inte luras! Våra förfäder var inte muslimer, Tor är inte transa och Oden är inte bög.

/Väderfölne

Valkyrior och einhärjar

Valkyrior är kvinnliga väsen inom nordisk hedendom. De korar de fallna krigarna och för dessa till Valhall – om de är dit de ska. Hälften av de fallna krigarna hamnar hos Oden i Valhall och den andra hälften hamnar Freja i Folkvang. Valkyriorna tjänar även vid Valhalls stora fester genom att servera Särimners fläsk och Heidruns mjöd till krigarna.

Det finns ett flertal namngivna valkyrior, bland annat: Freja (valkyriornas ledare), Mist, Rist, Göndul, Skögul, (som häller upp självaste Odens horn), Hild, Gunn, Hårfjätter, Skäggald, Brynhild, Sigrun, Rota, Trud, Lökk, Göll, Geirahöd, Randgrid, Rådgrid, och Reginleif.

Einhärjar är namnet på de fallna krigare som valkyriorna har tagit till Valhall. Varje morgon tågar einhärjarna ut ur Valhall till Idavallen där de krigar med varandra till döden. Detta för att träna sig inför den slutgiltiga striden i Ragnarök. Mot kvällen torkar dock det gjutna blodet åter in i köttet, avhuggna lemmar letar sig tillbaka till sina kroppar och de fallna reser sig igen. Einhärjarna går sedan tillbaks till Valhall där de festar hela natten på fläsk och mjöd. Varje natt är så lång, att till och med den einhärjare som somnar sist, hinner få en god och lång sömn. Det medför att ingen vaknar upp med baksmälla morgonen efter.

Vid Ragnarök kommer Oden att leda einhärjarna till slätten Vigrid – det den slutgiltiga striden mot jättarna kommer att stå.

Ållebergs ryttare

Ållebergs ryttare är en sägen om de sovande ryttarna under Ålleberg, i närheten av Falköping, Västergötland. Antalet ryttare och deras ursprung skiljer sig i olika tolkningar. Ibland påstås de vara tusentals och ibland är de enbart tolv till antalet. Ibland påstås de vara de modigaste krigarna i Sverige som vilar under berget för att resa sig åter när riket är i fara och ibland påstås de vara de tolv gyllene ryttarna som slöt upp vid slaget vid Åsle år 1389. Enligt vissa har Ålleberg en stor hemlig järnport som leder in till salen där ryttarna sover.

Enligt sägen blev en gång en bonde inbjuden i berget. Han var på väg till marknaden i Falköping med ett lass säd då det hände. Då han passerade Ålleberg kom en man fram och frågade om han fick köpa hela lasset. Bonden följde då mannen in i en sal i berget där riddarna låg och sov i full stridsmundering. Bonden råkade stöta till ett betsel varpå det klingade till i hela salen. Riddarna vaknade till och frågade om det var dags, dock mannen som köpt lasset svarade att de kunde sova vidare.

Det finns en rad andra sägner från området kring Ålleberg, bland annat om trollet Ålla som tvättar sina kläder så att det blir dimma över hela Falbygden, de gäckande guldskatterna som blir till sten i dagsljus och den forsande jordälven som bryter fram när brunnar grävs i närheten av berget.