Uncategorized

Valkyrior och einhärjar

Valkyrior är kvinnliga väsen inom nordisk hedendom. De korar de fallna krigarna och för dessa till Valhall – om de är dit de ska. Hälften av de fallna krigarna hamnar hos Oden i Valhall och den andra hälften hamnar Freja i Folkvang. Valkyriorna tjänar även vid Valhalls stora fester genom att servera Särimners fläsk och Heidruns mjöd till krigarna.

Det finns ett flertal namngivna valkyrior, bland annat: Freja (valkyriornas ledare), Mist, Rist, Göndul, Skögul, (som häller upp självaste Odens horn), Hild, Gunn, Hårfjätter, Skäggald, Brynhild, Sigrun, Rota, Trud, Lökk, Göll, Geirahöd, Randgrid, Rådgrid, och Reginleif.

Einhärjar är namnet på de fallna krigare som valkyriorna har tagit till Valhall. Varje morgon tågar einhärjarna ut ur Valhall till Idavallen där de krigar med varandra till döden. Detta för att träna sig inför den slutgiltiga striden i Ragnarök. Mot kvällen torkar dock det gjutna blodet åter in i köttet, avhuggna lemmar letar sig tillbaka till sina kroppar och de fallna reser sig igen. Einhärjarna går sedan tillbaks till Valhall där de festar hela natten på fläsk och mjöd. Varje natt är så lång, att till och med den einhärjare som somnar sist, hinner få en god och lång sömn. Det medför att ingen vaknar upp med baksmälla morgonen efter.

Vid Ragnarök kommer Oden att leda einhärjarna till slätten Vigrid – det den slutgiltiga striden mot jättarna kommer att stå.

Annonser
Standard
Uncategorized

Ållebergs ryttare

Ållebergs ryttare är en sägen om de sovande ryttarna under Ålleberg, i närheten av Falköping, Västergötland. Antalet ryttare och deras ursprung skiljer sig i olika tolkningar. Ibland påstås de vara tusentals och ibland är de enbart tolv till antalet. Ibland påstås de vara de modigaste krigarna i Sverige som vilar under berget för att resa sig åter när riket är i fara och ibland påstås de vara de tolv gyllene ryttarna som slöt upp vid slaget vid Åsle år 1389. Enligt vissa har Ålleberg en stor hemlig järnport som leder in till salen där ryttarna sover.

Enligt sägen blev en gång en bonde inbjuden i berget. Han var på väg till marknaden i Falköping med ett lass säd då det hände. Då han passerade Ålleberg kom en man fram och frågade om han fick köpa hela lasset. Bonden följde då mannen in i en sal i berget där riddarna låg och sov i full stridsmundering. Bonden råkade stöta till ett betsel varpå det klingade till i hela salen. Riddarna vaknade till och frågade om det var dags, dock mannen som köpt lasset svarade att de kunde sova vidare.

Det finns en rad andra sägner från området kring Ålleberg, bland annat om trollet Ålla som tvättar sina kläder så att det blir dimma över hela Falbygden, de gäckande guldskatterna som blir till sten i dagsljus och den forsande jordälven som bryter fram när brunnar grävs i närheten av berget.

Standard
Uncategorized

Mörksugga

En mörksugga är ett nordiskt väsen, främst från Dalarna. Det omnämns i flera uppteckningar från 1920-talet i landsmålsarkivet i Uppsala. Dessa är främst från Siljans södra del – dvs runt Rättvik, Djura. Ål, Gagnef och Leksand. En mörksugga beskrivs som något som gärna skrämmer barn som är ute för sent på kvällarna.

Rättvikskonstnären Verner Molin (1907-1980) har gett mörksuggan dess moderna utseende, dock så har väsendet funnits i folkmun långt innan dess.

Standard
Uncategorized

Hunnestadsmonumentet

Hunnestadsmonumentet var en grupp resta stenar som troligtvis stod vid byn Hunnestad, i Ystads kommun, i södra Skåne. Det ska ha varit ett mäktigt monument under vikingatiden, men det är dock borta idag. Monumentet bestod ursprungligen av åtta stycken stenar, varav tre var bildstenar och två var runstenar. På 1620-talet avbildades monumentet för första gången av den danske antikvarien Ole Worm till hans verk Monumenta Danica (Danska monument). År 1719 avbildades monumentet av poeten och orientalisten Magnus Rönnou och då var det fortfarande intakt. Mot mitten av 1700-talet då monumentet avbildades av fornforskaren Johan Göransson, till hans verk Bautil* så saknades två stycken stenar. År 1814 fann Nils Henrik Sjöborg monumentet sönderslaget i ett gärde intill Marsvinsholms slott.

Den mindre av de två runstenarna är än idag intakt och dess runor lyder: Esbern och Tomme de satte sten denna efter Roi och Lekfröjd, söner (till) Gunne Hand. Den större runstenen var kluven i tre delar och den sista delen hittades år 1855 ungefär 60 meter från de resterande stenarna. Dess runor lyder: Esbern satte sten denna efter Tomme, son (till) Gunne Hand, stenen har även en inristning av en man med en yxa. Två av de tre stycken bildstenarna är idag tyvärr försvunna. Den enda kvarvarande bildstenen har en inristning av en kvinna som rider på en varg och har ormar som tyglar. Hon har tolkats som jättinnan Hyrrokkin inom nordisk hedendom.

De kvarvarande delarna av monumentet står idag på museet Kulturen i Lund.

*= Bautil är en samling avbildningar av svenska runstenar av fornforskaren, runologen, arkeologen och prästen Johan Göransson. Verket ansågs för sin tid att vara komplett och det har varit betydelsefullt för svensk historieforskning. Det innehåller flertalet idag försvunna runstenar och runskrifter. Verkets fulla titeln är Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen : uti former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning ok riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan Göransson. Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, 1750.

Standard
Uncategorized

Tre stycken vikingatida städer

Birka

Birka var en vikingatida handelsplats/stad som låg på ön Björkö, i Mälaren, i närheten av dagens Stockholm. Även de närliggande öarna, främst Adelsö, var även bebodda. Birka var i bruk under 700- till 900-talet och då ”staden” var som störst så var det omkring 700-1000 bofasta. Platsen var mycket viktig i svearnas rike och varor kom från hela den kända världen – bland annat Arabien (Särkland) och Sydeuropa. Man bytte främst inhemska/nordiska varor som bärnsten, järn, horn, päls med mera mot exotiska varor som mynt, kryddor, glas, siden med mera.

År 829 kom den kristne missionären Ansgar till Birka och lät starta en kristen församling (troligen Sveriges första). Missionären bjöds in av Björn, svearnas kung, och lät kristna folket trots att kungen förblev hedning. Den kristna församling bestod dock inte och kristendomen fick aldrig fäste. År 935 fanns inga spår av kristendomen kvar i Birka.

Birka övergavs i slutet av 900-talet, det är dock okänt varför.

Idag finns omkring 3000 gravar på Björkö. Birka är numera ett välbesökt turistmål under sommaren.

Uppåkra

Uppåkra var Nordens största och mest bestående stad under järnåldern (där vikingatiden ingår). Staden brukades i ungefär 1000 år och var ungefär 40 hektar stor – betydligt större än Birka. Uppåkra låg i dagens Staffanstorps kommun i Skåne, en halvmil söder om Lund.

I Uppåkra har man hittat över 20 000 forntida föremål – många av guld, silver eller brons. Det första fyndet gjorde man på 1930-talet då man skulle bygga en lada på platsen. Man har bland annat hittat resterna av ett gudahov/asatempel och ett större långhus. Det äldsta fyndet är en 4000 år gammal grav. Vid Uppåkra kyrka finns två stycken gravhögar från bronsåldern och en tredje ska ha stått på den nuvarande kyrkogården. Dessa högar ska eventuellt ha haft gudafigurer (Oden, Tor och Frigga) ståendes på dem och det kan ha varit plasten för den mytomspunna forntida vårmarknaden – Tre högars marknad. Det finns även (minst) en runsten i området – Uppåkrastenen.

Uppåkra omnämns nästan inte alls i skrift.

Idag finns byarna Stora Uppåkra och Lilla Uppåkra, som ligger nära varandra, och det är troligt att båda dessa fanns även under forntid.

Hedeby

Hedeby, eller på tyska ”Haithabu”, var en handelsplats/stad som låg i dagens norra Tyskland, nära gränsen till Danmark. Platsen brukades under sen dansk merovingertid (dvs svensk vendel- och vikingatid). Idag ligger byn Haddeby på platsen. Hedeby låg längst inne i Schlei-viken, vilket gjorde det till en mycket bra omlastningsplats för skeppen i Östersjön och Nordsjön. I Hedeby bytte man varor som pälsar, glas, slavar, vin, vax, honung, keramik, bärnsten, täljsten med mera. I Hedebys hamn har tre stycken skeppsvrak hittats.

Hedeby är någorlunda väl omnämnd i skrift då flera besökare har skrivit om sina besök i staden. Även ett flertal runstenar finns i området. I början av 900-talet restes en tre kilometer skyddsvall omkring staden. I mitten av 900-talet besökte det arabiska sändebudet Ibrahim ibn Yaqub al-Tartushi Hedeby. Han beskrev staden som stor, men fattig och att den låg vid världshavets kant. Al-Tartushi beskrev även att den goda tillgången på dricksvatten, kvinnornas fria ställning och att staden enbart hade ett fåtal kristna.

Hedeby har genom åren pendlat mellan svenskt, danskt och tyskt styre. I mitten av 1000-talet brändes Hedeby till grunden i striderna mellan den danske kungen Sven Estridsson och den norske kungen Harald Hårdråde. Staden återuppbyggdes därefter, men blev åter igen nedbränd under en anfall från venderna*. Därefter övergavs platsen.

Idag finns ett museum på platsen och även runstenarna står kvar.

Ett vikingatida långhus

*= venderna var ett medeltida västslaviskt folk.

Standard
Uncategorized

Ingvarståget

Ingvarståget var ett stort svenskt vikingatåg i österled som leddes av Ingvar den vittfarne*. Det ägde rum under åren 1036-1041 – dvs sen vikingatid. Kung över svearna ska vid tidpunkten ska ha varit Anund Jakob – som eventuellt organiserade det hela. Vikingatågets mål ska ha varit Särkland (Arabien), dock så gick färden troligtvis genom dagens Ukraina, Ryssland, Georgien, Azerbajdzjan och ut i Kaspiska havet. Man tror att Ingvar hade samlat ihop uppemot 700 man för resan.

Troligtvis stannade vikingatåget till i dagens Östeuropa och Kaukasien och kämpade med lokala hövdingar en tid – mycket är dock okänt.

I trakterna runt Kaspiska havet ska vikingatågets skepp blivit attackerade av jättelika skepp som sköt eld ur ett kopparrör (möjligtvis kanoner). Många vikingar dog i slaget. En tid senare ska de flesta överlevare, även Ingvar, ha dött i en smittsam farsot. Endast ett fåtal återvände till Norden med livet i behåll.

Ingvarståget finns omnämnt på ungefär trettio runstenar som finns kvar än idag. De flesta finns runt Mälardalen, men även i norra Uppland och norra Östergötland.

Enligt forskaren Mats G. Larsson så omnämns Ingvarståget eventuellt i den georgiska krönikan Kartlis Cxovreba.

*= Ingvar den vittfarne (troligtvis 1016-1041) var en vikingatida storman från Mälardalen. Hans liv skildras i den isländska skriften Ingvar den vittfarnes saga.

Standard