Aifur – Husets mjöd

Mjöd från Warszawa, Polen. Produkten importeras av Mjödhamnen. Kryddat med humle, ingefära, kryddnejlika, kanel och vänderot. På flaskans baksida står det: ”Vårat husmjöd är en kryddad halvsöt czwórniak och ett allomfattande mjöd av polsk vildblomshonung av hög kvalitet och typiska julkryddor som kan liknas vid dagens glöggkryddningar. Drycken kan serveras kall, men är framförallt extremt god varm. Att smaksätta gräddklicken till de lingonkokta päronen med lite polskt sött mjöd är inte bara gott, det är också helt logiskt. Detta är vi på Aifur Krog & Bar övertygade om.”. På framsidan står det: ”Ingen är så god att han ej har något fel. Ej så dålig att han alls icke duger”.

Alkoholhalt: 11%

Utseende: klart, ungefär som äppeljuice.

Doft: stark doft av honung och glögg eller kanske punsch, svag touch av whiskey. Påminner lite om jul.

Smak: mild smak som liknar punsch, en starkare besk eftersmak.

Betyg: 4 av 5. Väldigt lättdrucken, god.

Annons

Ha ett fint höstblot!

Hell Tor, Oden och Frej!
(De tre gudafigurerna är kopior av vikingatida bronsfigurer. Tor hittades på Island, Oden hittades i Lindby, Skåne, och Frej hittades i Rällinge, Sörmland.)

Kort om mjödets historia

Mjöd, eller honungsvin, var vikingarnas dryck. Fast det var dock inte bara i det forna norden som man drack mjöd. Det äldsta spåret av en jäst dryck av honung är från Kina ungefär 7000 f.Kr, och den äldsta skrift där mjöd omnämns är Rigveda från Indien 1700–1100 f.Kr. Mjöd ansågs vanligtvis vara gudarnas dryck och har funnits i nästan alla forna framstående kulturer. Sannolikt har man jäst dryck av olika frukter och bär redan under sten- och bronsåldern. Det finns inget säkert bevis för detta men i Danmark har man påträffat ett kärl från bronsåldern som innehåller rester av jäst dryck från bland annat lingon och honung. Det äldsta troliga ”mjödfyndet” i Norden är från omkring 1500 f.Kr. och upptäcktes i ett näverspann som begravts tillsammans med en kvinna. Det ska ha innehållit vetekorn, tranbär eller lingon, pors och stora mängder lindpollen – vilket tyder på att det har innehållit honung. Mjöddrickandets omfattning i det forna Norden är ganska höjt i dunkel. Mjöd tros ha varit dyrt och har mestadels druckits vid högtider eller givits bort som gåvor. Tyvärr finns det inga mjödrecept bevarade från vikingatiden. De äldsta recepten på mjöd härstammar från 1400- och 1500-talen. Vid Gustav Vasas hov ska mjöd ha varit vanligt förekommande. Mjöd är även vad man dricker i Valhall. I Yggdrasils topp går geten Heidrun och ur getens spenar rinner fin mjöd som Valhalls fallna kämpar får dricka.

Man tror att vikingarna använde pors, istället för humle, för att smaksätta sitt mjöd. Men av pors blir man helt enkelt mer ”bakis” än av humle och det ska vara laxerande. Dock ska det vara bakteriehämmande. Mjöd ska enligt historiska texter endast vara honung, jäst och vatten. Men ibland använde man sig av malt, i form av blötlagd korn, och då blev det öl. Först på 1100-talet började man blanda i humle i ölet.

Havorringen

Havorringen är en guldhalsring som tros ha tillverkats runt 100-talet, dvs under den romerska järnåldern. Den hittades i april 1961 av arkeologen och antikvarien Peter Manneke. Det var under en utgrävning i fornborgen vid Havor på Gotland. Ringen väger 800 gram och guldvärdet uppskattas till 40 000-50 000, men det historiska värdet uppskattas till sannolikt tiotals miljoner. Även ett stort romerskt bronskärl, innehållande fyra romerska vinskopor av brons, en bronssil och två stycken bronsklockor hittades vid samma tillfälle.

Det har spekulerats att ringen är av västkeltisk eller sydöstligt ursprung, men man har kommit fram till att den troligen har tillverkats i Norden. Man har hittat fem liknande ringar, tre i dagens Ukraina, en i dagens Danmark och en i Trollhättan.

Stölden

Ringen förvarades i Gotlands fornsal (nu Gotlands museum) tillsammans med de andra fynden från utgrävningen. Där fanns den i 25 år innan den stals onsdagen den 18 juni 1986. Den stals under mystiska omständigheter och man vet fortfarande vem/vilka som stal den eller var den finns idag. Under dagen då den stals utlöstes larmet i skattkammaren två gånger. Efter det första larmet gick den säkerhetsansvariga tjänstemannen en runda och då var allt i sin ordning och larmet återställdes. Larmet utlöstes igen en halvtimme senare och den säkerhetsansvariga tjänstemannen gick då ytterligare en runda. Montern, där ringen låg, var då upplåst, men han upptäckte inte att något saknades och återställde larmet igen. Inte förrän klockan 12 dagen därpå upptäcktes det att ringen var borta. Stölden anmäldes då till polisen som konstaterade att låset inte var uppbrutet. En dyrk, eller eventuellt en nyckel, hade använts. En teori är att det var ett ”insiderjobb”.

En efterlysning skickades till Sveriges samtliga polisdistrikt och även till Interpol. Fallet togs upp i Efterlyst på nittiotalet och en belöning på 25 000 utlovades till den som kunde ge tips så att ringen kunde hittas – dock så bar det ingen frukt och ringen återfanns inte.

Kopior av Havorringen finns idag att se på Historiska museet i Stockholm och på Gotlands museum i Visby.

Havorringen

Timmelegudinnan

Timmelegudinnan, eller Timmelestatyetten, är en 11,5 cm lång kvinnofigur i brons. Statyetten är naken och brösten och genitalia är återgivna. Den har daterats till bronsåldern 700-500 f.Kr. Statyetten hittades år 1909 vid Sankt Annas källa mellan Timmele och Ulricehamn, Västergötland.

Statyetten kan ha varit en fruktbarhetssymbol, men det spekuleras att den istället kan ha varit en enhet av ett viktsystem. Man har hittat tio stycken liknande statyetter i norra Europa, varav sex av dessa väger runt 100 gram. Statyettens böjda armar bildar två stycken öglor, kanske har man knutit snören i dem och hängt den i en forntida balansvåg.

Statyetten förvaras på Historiska museet i Stockholm.

Timmelegudinnan

Liknande statyett hittad i Valje, på gränsen mellan Skåne och Blekinge.

Njord

Njord, som betyder ”kraft”, är havet och fiskets gud inom nordisk hedendom. Honom bör man åkalla då man vill ha god färd över havet och/eller god fiskelycka. Han tillhör vanerna och är uppvuxen i Vanheim. Njord har tio barn, bland annat Frej och Freja, med sin syster vars namn är okänt. Han är halvbror till Frigg.

Enligt Snorres edda bor Njord i Noatun vid havet. Hans fru Skade, som är uppvuxen i fjällvärlden, avskyr att vara vid havet och att höra fiskmåsarnas skrän. Njord, åt andra sidan, avskyr att vara i fjällen och höra ulvarna yla. De bor därför på varsitt håll – Skade bor i Trymheim i fjällvärlden.

”Njords längtan efter havet” av W.G. Collingwood

Svenska guldhalskragar

Mönekragen

Mönekragen är en guldhalskrage från folkvandringstiden*. Den hittades år 1864, i Möne socken (Ulricehamns kommun) i Västergötland, av markägare och torparen Johannes Andersson. Vissa påstår att han hittade den då han odlade sin jord, andra påstår att han hittade den då han röjde ett stenröse. Hans belöning för fyndet sägs ha varit 2123 riksdaler och 47 öre silvermynt.

Mönekragen är den största guldhalskragen som hittats i Sverige. Den innehållet även flest figurer, hela 458 stycken. Guldet som Mönekragen är tillverkat av kommer troligtvis från Romarriket. År 476, efter att det Västromerska riket föll, kom mycket guld i omlopp. Soldater som hade tjänat i den romerska armén betalades i guld.

Ållebergskragen

Ållebergskragen är en treringad guldhalskrage från berget Ålleberg i Karleby socken (Falköpings kommun) i Västergötland. Även den kommer från folkvandringstiden*. Den hittades år 1827, vid Ållebergs norra ände, av bonden Gustav Sandsjö och drängen Lars Helgesson. De hittade den då de var ute och letade sten att använda som spishäll. Belöningen, som de fick dela på, var 1573 Riksdaler och 19 öre riksmynt.

Kragen är skadad. Den pryds med 105 små figurer, när den var hel hade den hela 137 stycken. Kragen har gångjärn i nacken och en låsmekanism fram. Det har debatterats att kragen kommer från Asien, men man har kommit fram till att den är tillverkad i Norden. Den tros ha tillhört Odendyrkare.

Färjestadskragen

Färjestadskragen liknar de andra två kragarna. Den består av 5 stycken guldringar och pryds av 274 stycken figurer – främst med fågelmotiv. Den hittades år 1860, av en 16-åring pojke, vid Färjestadens gård i Torslunda socken på Öland. Även denna guldkrage kommer från folkvandringstiden*.

Alla tre kragarna förvaras på Historiska museet i Stockholm.

* = folkvandringstiden skedde vid olika tidpunkter i olika regioner i Europa. Dåtidens Sverige berördes av detta fenomen runt år 400-550 e.Kr, dvs under järnåldern – strax innan vikingatiden.

Kyrkogrim

En kyrkogrim är en ande av ett dött djur som vaktar en kyrka. Djuret i fråga, som vanligtvis är en tupp, hund, häst, får eller något annat, begravs under en av hörnstenarna i samband med kyrkobygget. Det är oklart ifall djuret offras för det specifika ändamålet eller om det begravs levande. Kyrkogrimmen vaktar kyrkan och kyrkogården nattetid och skrämmer bort tjuvar och gravplundrare – även de som genar över kyrkogården riskerar att bli attackerade. Hur snällt och tamt djuret än är i livet så blir det alltid argsint som kyrkogrim.

De som stulit från kyrkan kan även få kyrkogrimmen på sig efter döden. Kyrkogrimmen kan jaga deras andar ur gravarna och de måste osaligt vandra omkring hela natten då de inte kan återvända förrän gryningen.

En kyrkogrim är i första hand ett nordiskt väsen och inte ett kristet – då den självklart inte omnämns i Bibeln.

Rista blodörn

Att rista blodörn var en brutal typ av avrättning som fanns under vikingatiden. Avrättningsmetoden omtalas i de isländska sagorna. Själva avrättningen gick till på följande vis: man hackade av den dödsdömdes revben från ryggraden och bände ut dem ur ryggen (döden inträffade sannolikt redan här). Efter det drog man ut de blodiga lungorna. När revbenen och lungorna stack ut ur ryggen liknade det vingarna på en örnunge – därav ”rista blodörn”.

För att hacka loss revbenen använde man sannolikt en yxa eller ett spjut, enbart en kniv var antagligen för svagt. Sannolikt band man fast den dödsdömde framför en så kallad avrättningssten. På Gotland har man hitta flera, vad man tror är, avrättningsstenar.

Ragnar Lodbroks son, Ivar Benlös, lät avrätta kung Ella av Northumbria genom att rista blodörn.

Ristas det blodörn på en av Stora Hammars-stenarna på Gotland?