Skapelsen

I början, före ljuset och före tiden, fanns ingenting. Bara ett enormt tomrum vid namn Ginnungagap. I tomrummet bildades kyla och värme – i norr bildades det snö-, frost- och istäckta dimmiga riket Nifelheim och i söder bildades eldriket Muspelheim. Nifelheims iskalla floder forsade mot Ginnungagaps mitt och bildade ett istäcke. Även Muspelheims lågor och gnistor nådde tids nog Ginnungagaps mitt och smälte isen som bildats där. Isen smälte och droppade och bildade en varelse – det var så Ymer, den första urjätten, blev till.

Ymer sov bland de heta lågorna och började att svettas. Från svettens fukt bildades frostjättar, även kallade rimtursar. Ur hans vänstra armhåla kom en jätte och en jättinna, hans vänstra fot avlade en son med den högra och världen blev bebodd av jättar. Rimfrost smälte, av hettan, ner i Ginnungagap och av dropparna bildades en ko vid namn Audhambla. Ur Audhamblas juver forsade mjölk. Ymer drack av mjölken samtidigt som Audhambla slickade salt rimfrost från en sten. Vid dagens slut hade hon slickat så mycket att hon hade strukit fram svålen av ett huvud ur stenen. Audhambla fortsatte slicka och mer och mer av en kropp uppenbarade sig. Den tredje dagen var kroppen helt fri från stenen – det var Bure, gudarnas stamfader, som hade frigjorts.

Bure fick en son, vid namn Bor, med en jättinna. Bor gifte sig i sin tur med jättinnan Bestla och tillsammans fick de tre söner – Oden, Vile och Ve. Gudarna och jättarna levde tillsammans, men kunde aldrig riktigt komma överens. Gudarna ville ha lugn och ro medan jättarna var vilda och skapade kaos. En dag mördade Oden, Vile och Ve tillsammans Ymer och blodet från hans kropp dränkte alla jättar förutom Bergelmer och hans fru.

Av Ymers kropp skapade de världen. Hans kött blev land, hans blod blev hav och sjöar, hans hjärna blev moln, hans hår blev skog och växter och hans ben och tänder blev stenar och berg. Av hans skalle skapade de himlen – som hölls på plats av de fyra dvärgarna Nordre, Södre, Västre och Östre. Av Muspelheims gnistor skapade dem stjärnorna, solen och månen – som lyste upp och skapade tid åt världen. Gudarna skapade nio olika riken för världens olika varelser. Dock så var det fortfarande ingen som bodde i Midgård.

Oden, Vile och Ve gick längst havskanten och såg ut över världen de skapat. Då fick de syn på två stycken trädstammar som låg och flöt i vattnet. Gudarna drog upp dem på land och gjöt liv i dem. Det blev de första människorna. Asken blev en man vid namn Ask och almen blev en kvinna vid namn Embla. Oden gav dem liv och andning, Vile gav dem rörelseförmåga och förstånd och Ve gav dem sinnen och känslor. Ask och Embla bosatte sig i Midgård och från dem härstammar alla människor.

Ask och Embla som staty i Sölvesborg. Skulpterad av Stig Blomberg

Annons

Cornelius Tacitus om svionerna (svearna)

”Härefter kommer ute i själva oceanen svionernas folkområden, vilka äro mäktiga icke allenast genom manskap och vapen utan även genom flottor. Skeppens byggnad är därigenom egenartad, att icke allenast fram- utan även bakstammen en för landning lämplig stäv. Varken föra de segel eller fastgöra de åror i rad längst skeppsborden. Lösa, såsom det brukas på åtskilliga floder och flyttbara allt efter förhållandenas krav, lika användbara åt ömse håll, anbringas årorna.

Här står även rikedom i avseende, och därför råder envälde utan alla inskränkningar, med obetingad rätt till åtlydnad. Också är bärandet av vapen icke, såsom hos övriga germaner, vars och ens rättighet, utan vapen förvaras inneslutna under bevakning, vilken till på köpet förrättas av en träl. Alla oförutsedda angrepp från fiendehåll hindras nämligen av oceanen, och dessutom göra sig sysslolösa hopar av väpnade lätt skyldiga till självsvåld. Säkerligen är det därför mycket klokt och förnuftigt av konungamakten att varken anförtro en ädelboren eller en friboren eller ens en frigiven tillsynen över vapnen.” – Översatt av N.E. Hammarstedt.

Ur den klassiska skriften Germania. Skriven år 98 av den romerska författaren Cornelius Tacitus.

Skaldemjödet

Skaldemjödet, eller Suttungamjödet, skapades av de två onda dvärgarna Fjalar och Galar. De mördade tillsammans jätten Kvaser, som bildats då asarna och vanerna spottat i samma skål, när han övernattade hos dem. Dvärgarna lät sedan jättens blod rinna ner i tre olika kärl. De tre kärlen hette Odörer, Bodn och Son. Sedan blandade de honung med blodet för att göra mjöd. Mjödet blev speciellt – de som drack av det fick gåvan av skaldekonst (diktkonst). Dvärgarna bjöd senare hem ytterligare en jätte, Gilling, och hans hustru. De onda dvärgarna mördade makarna. Gilling mördades på en fisketur och hans hustru lite senare. Jätteparets son, Suttung, tog hämnd. Han tog med sig dvärgarna ut på sjön för att dränka dem. De blev så rädda att de erbjöd jätten det dyrbara skaldemjödet ifall de fick leva. Dvärgarna fick leva och de tog Suttung till berget där mjödet bevarades. Jätten satte sin dotter Gunnlöd som vakt utanför berget

Ord om skaldemjödet nådde tids nog Oden – som blev mycket intresserad. Han började genast leta efter det. En dag kom han till en äng där nio drängar stod och slog hö. Deras liar var så slöa att arbetet gick mycket sakta. Han slipade deras liar med sin brynsten och drängarna blev helt begeistrade när de upptäckte hur lätt arbetet blev. Drängarna ville köpa brystenen men då kastade Oden upp brynstenen i luften över dem. I desperation att få tag i den så högg drängarna av varandras halsar med de vässade liarna. Innan han gick upp till gården, där jätten Bauge som var Suttungs bror, bodde, förvandlade Oden sig till människan Bölverk. Han berättade om olyckan med drängarna och frågade om skaldemjödet. Bauge svarade att det var Suttung som hade det. Bölverk erbjöd sig att utföra nio drängars arbete över sommaren ifall han fick lite av mjödet. Bauge tyckte det var ett bra förslag och Bölverk började arbeta på gården.

Sommaren passerade och Bölverk höll sitt ord om att arbeta som nio drängar. Men Suttung ville inte ge bort lite av sitt mjöd. Bauge tyckte då synd om Bölverk så han borrade ett hål genom bergsväggen där mjödet förvarades. Bölverk (Oden) förvandlade sig till en smal orm och kryp igenom hålet – sen förvandlade han sig till Bölverk igen. Där inne stötte han på jättekvinnan Gunnlöd – som blev kär i honom. Bölverk lät Gunnlöd förälska sig i honom genom att sova med henne i tre nätter. Hon blev så förälskad att hon lovade honom att han fick dricka en klunk från varje kärl. Men han drack istället upp all mjöd och förvandlade sig till en örn och flög iväg. Suttung såg förloppet och förvandlade sig själv och flög efter. Oden flög så snabbt han bara kunde och när han nådde ”Idavallen” sprang de andra asarna ut med alla kärl de ägde. Oden spydde genast ut all mjöd i kärlen, men eftersom allt gick så hastigt så råkade han spilla lite mjöd. Asarna fick mjödet men även en del vanliga människor fick det och lärde sig skaldekonst.

En isländsk 1700-talsteckning av när Oden tar mjödet till Valhall

Oden

Oden, även kallad Allfader, Odin och Wotan med mera (Oden är känd under ungefär tvåhundra olika namn), är den mäktigaste asen inom nordisk hedendom. Han är krigets, dödens och skaldekonstens gud och runornas skapare. Oden är även en mästare i sejd. Han offrade sitt ena öga för att få dricka en klunk ur Mimers brunn och efter det kan han se allt i världen.

Oden har två korpar vid namn Hugin och Munin som betyder tanke och minne. Han har även två ulvar som heter Freke och Gere. Gungner är namnet på hans spjut som alltid träffar sitt mål. Hans åttabenta häst heter Sleipner och kan färdas både på marken, över himlen och över haven. Odens fru heter Frigg. Han är far till Tor, Skjold, Hermod, Balder, Höder, Vidar och eventuellt även Tyr. Oden bor i Valhall, som är Asgårds största hus, tillsammans med de som dött i strid. Hans bröder heter Höner, Ve, Vile och Lodur.

Oden på sin tron.

Vad är blot?

Blot är en offerhögtid, ceremoni eller ”gudstjänst” inom nordisk hedendom. Man offrar då till gudarna, och andra makter, för att vinna deras välvilja och för välgång med mera. Själva ordet ”blot” har närliggande släktingar i både forntyskan och gotiskan.

Enligt de isländska sagorna så var blot sed i Svitjod (Sverige). I Uppsala blotade man varje februari för fred och kungars segrar i samband med marknad och rådslag.

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej. Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”

Så skrev Adam av Bremen. Det tåls att nämnas att han själv var kristen, hade aldrig satt i sin fot i templet i Uppsala och hade enbart fått historien berättad till sig av den kristna vikingen Sven Estridsson. Kristendomen var under denna tid en hänsynslös härskarideologi vars följare sannolikt ville svartmåla hedendomen och få den att verka barbarisk. Så sanningshalten i berättelsen går nog att ifrågasätta.

De traditionella bloten:

Disablot – bokstavligen ”kvinnoblod”. Det är ett blot i de kvinnliga gudamakternas, disernas, ära. Disablotet omnämns i de isländska sagorna Egil Skallagrimssons saga, Hervarar saga och Heimskringla. Det firas under vintern för att försäkra att det kommande årets skörd ska bli god. Troligen hölls stora disablot i Gamla Uppsala i samband med ”distinget” (ett samtida rådslag).

”Disarblot” av August Malmström

Inom nutida hedendom firar vissa disablot i februari, eventuellt i samband med alla hjärtans dag eller kyndelsmässodagen. Disablotet kan även fira graviditeter, de barn som ska födas och att ljuset är på väg tillbaka.

Segerblot – även kallat vårblot. Det firar man med anledning av att det är halvvägs mellan midvinter och midsommar och vårens ankomst. Segerblotet firas vid vårdagjämningen eller i slutet av april eller början av maj och namnet syftar på ljusets seger över mörkret och värmens seger över kylan. Det berömda blotet i Uppsala som beskrivs av Adam av Bremen sägs vara från en vårdagjämning. När fornnordiska segerblot egentligen ägde rum är oklart. Det är även oklart om blotet var desamma som disablotet eller om man firade ett eller två blot under den fornnordiska våren. Valborgsmässoafton och majbrasan kan ha sina rötter i segerblotet.

Inom nutida hedendom blotar vissa två gånger under våren. Den första gången runt vårdagjämningen (runt den 20 mars) och den andra gången vid månadsskiftet april/maj. Det första blotet kallas då vårblot eller vårdagjämningsblot och det andra kallas försommarblot eller majblot.

Midsommarblot – firas vid sommarsolståndet runt den 20-21 juni. Man firar att solen har nått sin högsta punkt. Midsommarblot nämns i de isländska sagorna men det är oklart när den hedniska midsommaren faktiskt inträffade. Det kan ha varit vid sommarsolståndet eller i början av augusti. Nutida midsommarafton kan ha sitt ursprung i midsommarblot.

Skördeblot – som sannolikt senare blev skördefest och efter kristnandet blev mickelsmäss. Skördeblotet firas i början av augusti och kallas även sensommarblot. Man firar att det är dags för den stora skörden och det var också den tid då ”storting” hölls i det forna Norden. Troligen var, som sagt, midsommar i början av augusti i hednisk tid (se midsommarblot).

Höstblot – firas vid höstdagjämningen, runt den 22-23 september, när det är halvvägs mellan midsommar och midvinter. Man tar farväl av sommaren och hälsar hösten välkommen. Höstblot omnämns i isländska sagor. Det kallas även höstdagjämningsblot.

Alvablot – är ett blot i alvernas och de bortgångnas ära. Man hälsar även vintern välkommen. Det firas vid månadsskiftet oktober/november. Alvablot omnämns i de isländska sagorna Austrfararvisur och Heimskringla.

Inom nutida hedendom firar vissa Alvablot i samband med allahelgonahelgen eller halloween.

Midvinterblot – även kallat julblot. Det firas på grund av att solen har nått sin lägsta punkt och att dagarna börjar att ljusna. Man blotar för att det kommande året ska få en bra årsväxt. Det är oklart när den fornnordiska midvintern faktiskt inträffade. Vissa källor säger att det är vid vintersolståndet, runt 21-22 december, andra säger att det är vid vinterns kallaste tid – dvs januari/februari. Vissa kopplar ihop det med disablot. Midvinterblotet anses av vissa vara det högtidligaste blotet. Julen och julgranen kan ha sina rötter i midvinterblotet.

”Midvinterblot” av Carl Larsson

Inom nutida hedendom friar vissa midvinterblot vid vintersolståndet och inte i januari/fedruari.

Årshjulet

Fornnordiska blottraditioner har till viss del växt samman med senare traditioner, samt att det finns sparsamt med källor bevarade, så det är svårt att veta hur det egentligen gick till. Även lokala skillnader fanns beroende på var i Norden man befann sig. Blot har med tiden sannolikt ändrats från att vara en offerhögtid till att vara en festhögtid.

Ibn Fadlan om vikingarna

”Jag såg rus, som hade kommit dit i sina affärer och slagit sig ned vid floden Atil (Volga). Jag har aldrig sett så fulländade kroppar, de var som palmträd, blonda och rödlätta. De ha varken jackor eller kaftaner, utan mannen bär en dräkt, som täcker ena sidan av kroppen men lämnar en hand fri.

Var och en har med sig en yxa, ett svärd och en kniv, och dessa redskap lämnar de aldrig ifrån sig. Deras svärd är breda, räfflade, av frankisk tillverkning. Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder.

Alla deras kvinnor har över bröstet en dosa fastgjord, som är av järn, silver, koppar eller guld, efter mannens förmögenhet och inkomst. Till varje dosa hör en ring vid vilken en kniv är fästad, också vid bröstet. Ty varje man, som äger tio tusen dirhems, låter göra ett halsband till sin hustru: har han tjugo tusen, så gör han två, så att varje tiotusen betyder ett nytt halsband för hustrun: ofta har en kvinna många sådana halsband.

De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter bajs eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna efter maten. De är som vilsegångna åsnor.

De kommer från sitt land och förankrar skeppen vid Atils stränder. Det är en stor flod. Vid stranden bygger de stora trähus. I ett hus bor det tio eller tjugo personer, ibland något mer eller mindre, var och en har en säng att sitta på. De har med sig sköna slavinnor, avsedda för handlarna. Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet, i varandras närvaro. Kommer det en köpman in för att köpa en slavinna av en av dem och finner honom i samlag med henne, så fortsätter denne tills han tillfredsställt sitt behov.

Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigast tänkbara vatten. det går till så, att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.

Det sades mig, att de med sina hövdingar har åtskilligt för sig vid deras bortgång, och det minsta är då likbränningen. Jag fick stor lust att närvara vid detta, och det hände också en gång, att jag fick veta att en av deras stormän gått bort. De lade honom då i en grav och täckte över honom för tio dagar, tills de blivit färdiga med att skära till och sy hans kläder.

Det går till så, att en fattig sättes i en liten båt, som man tillverkat, och brännes där. Om det rör sig om en rik man, så samlar de ihop hans förmögenhet och delar den i tre delar – en tredjedel för hans familj, en tredjedel för att skära till hans liksvepning och en tredjedel till att brygga det öl, som de skall dricka då hans slavinna dödar sig och blir bränd tillsammans med sin herre.

De hänger sig åt öldrickningen och super dag och natt. Inte så sällan avlider någon av dem med bägaren i handen.

När en av deras stormän avlider, frågar man deras slavinnor och slavar: ”Vem av er skall dö med honom?” – ”Jag!” svarar en av dem, och när man sagt detta är det en plikt och ingen återvändo finnes, skulle man försöka, så tillåtes man inte. Det är mestadels slavinnor som åtar sig detta.

Så snart den man jag talat om hade dött, frågade man slavinnorna: ”Vem skall dö med honom?” En av dem svarade: ”Jag”. Då överlämnar man henne åt två slavinnor, som bevakar henne och följer henne vart hon går, ja de tvättar hennes fötter med egna händer. Under tiden tar de hand om den döde och skär till hans kläder och gör i ordning allt han behöver. Och slavinnan dricker och sjunger varje dag, glad och uppsluppen.

Då den dag kom, då mannen och hans slavinna skulle brännas, infann jag mig vid floden, där skeppet låg. Man hade halat upp det och stöttat det med fyra pålar av chadhank och annat slags trä. Däromkring ställde man upp stora träställningar. Sedan drog man upp skeppet på denna träställning. Man började komma och gå under uttalande av ord, som jag inte förstod, medan mannen ännu låg i graven och man inte hade tagit fram honom.

Sedan kom en man med en bänk, ställde den på skeppet och täckte den med dynor av byzantinskt siden och kuddar av samma material. Sedan kom en gammal kvinna, som de kallar ”dödens ängel” och bredde ut över bänken de täcken jag talat om. Hon hade åtagit sig att sy och ordna allting. Det var hon som dödade slavinnorna. Jag såg, att hon var rödlätt, skinande, fet och grovlemmad.

När de begivit sig till den dödes grav, tog de först bort jorden och sedan träbeläggningen och drog fram honom i den svepning, som han hade dött i. Jag såg att han hade blivit alldeles svart i det kalla klimatet. De hade givit honom i graven öl, frukter och en luta. Allt detta tog man upp. Och han luktade inte alls och hade inte förändrats, med undantag för hudfärgen.

Nu satte man på honom kalsonger, byxor, stövlar, en jacka, en kaftan av guldbrokad med knappar av guld och satte på huvudet en mössa av brokad med sobelskinn. Sedan bar de in honom i den paviljong (tält), som fanns på skeppet, satte honom på dynorna och stödde honom med kuddar och kom till honom med öl, frukter och basilikum. Sedan hämtade de bröd, kött och lök och lade framför honom.

Sedan kom de med en hund, som de högg itu och kastade på skeppet. Sedan kom de med alla hans vapen, och lade dem bredvid honom. Sedan tog de två hästar, som de lät löpa tills det blivit svettiga, så högg de dem i stycken med svärd och kastade deras kött på skeppet. Sedan kom en med två kor, som de också högg i stycken och lade dem dit. Sedan kom de med en tupp och en höna, dödade dem, kastade dem i båten.

Men den slavinnan, som ville låta sig dödas, gick fram och tillbaka och steg in i det ena tältet efter det andra och tältets ägare låg med henne och sade till henne: ”Hälsa din herre, att detta har jag gjort av kärlek till honom!”

När tiden för aftonbönen var inne, på fredagen, så förde de fram slavinnan till något, som man hade uppfört, det såg ut som inramningen av en port. Hon trädde med fötterna på männens händer och steg sålunda över denna portal och reciterade några ord, sedan lät de henne stiga ned. Så höjde de upp henne en andra gång och hon betedde sig på samma sätt, och så lyfte de ner henne och lät henne stiga upp för tredje gången, och hon gjorde som de två tidigare gångerna. Sedan räckte de henne en höna och hon högg av huvudet och kastade bort det, men hönan slängde de in i skeppet.

Jag frågade tolken vad hon hade gjort och han svarade: ”Första gången de lyfte upp henne sade hon: Jag ser min far och min mor. Andra gången sade hon: Jag ser alla mina döda fränder sitta där. Och tredje gången sade hon: Nu ser jag min herre sitta i paradiset, och det är härligt och grönt, och med honom finns män och slavar och han kallar på mig – för mig till honom!” De förde henne fram till skeppet och hon tog av sig sina armband och gav dem till den kvinna som de kallar ”dödsängeln” och som skulle döda henne. Sedan tog hon av sig fotprydnaderna och gav dem till de två slavinnor, som hade betjänat henne, och som var döttrar till den kvinna de kallar ”dödsängeln”.

Sedan kom män med sköldar och stavar och räckte henne ett stop öl, och hon sjöng medan hon tog emot och drack ur det. Så gav man henne ännu en bägare och hon tog den och fortsatte att sjunga, medan den gamla kvinnan eggade henne att dricka och att träda in i tältet där hennes herre låg.

Jag såg att hon var omtöcknad och ville gå in i tältet och stack in i sitt huvud… Den gamla kvinnan tog henne om huvudet och drog in henne i tältet och gick själv med henne.

Männen började slå med stavarna på sina sköldar, för att ingen skulle höra ljudet av hennes skrik och hon inte skulle avskräcka de andra slavinnorna att söka döden tillsammans med sina herrar. Sedan trädde sex män in i tältet och låg alla med slavinnan. De lade henne bredvid hennes herre, två tog hennes fötter och två hennes händer och den gamla, som kallades dödsängeln, slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv och stötte den gång på gång mellan revbenen och drog ut den igen, medan de två männen ströp henne.

Sedan kom den närmaste släktingen till den döde med ett trästycke och satte eld på det. Sedan gick han baklänges, med ryggen mot skeppet och vänd mot människorna, med den brinnande facklan i sin ena hand och den andra i sin stjärthåla, helt naken, för att sätta eld på det trä, som man samlat under skeppet, sedan man där placerat en slavinna, som man dödat vid sidan av hennes herre.

Sedan kom folk fram med ved och annat bränsle, var och en bärande ett trästycke, som man antänt i ena ändan och kastade dem till veden. Och elden förtärde bränslet och skeppet och tältet och mannen och slavinnan och allt som fanns med dem. Sedan blåste det en stark, förfärlig vind och eldslågorna blev allt starkare och elden hettade på.

Bredvid mig stod en man av rus-folket och jag hörde honom samtala med tolken jag hade med mig. Jag frågade denne vad han hade sagt till honom. Han sade: ”Han säger: Ni araber är verkligen dumma! Ni tar den människa som ni älskar och ärar mest, och stoppar ned honom i jorden och insekter och maskar äter upp honom. Vi bränner honom i eld på ett ögonblick och han far omedelbart till paradiset”.

Sedan brast han ut i ett högljutt skratt. Jag frågade varför och han svarade: ”Av kärlek till honom har hans Herre sänt en vind, som tar bort honom på ett ögonblick”. Och faktiskt, det hade inte gått en timme, förrän skeppet och bränslet och slavinnan och hennes herre hade blivit till aska och stoft.

Sedan uppförde de på stället för skeppet, som de dragit upp ur floden, ett slags rund gravkulle och satte mitt på denna en stor stång av björkträ och skrev på den mannens namn och namnet på kungen över Rus. Och så begav de sig iväg.

Hos kungen över Rus är det så, att han i sitt slott har 400 män av sina tappraste vapenkamrater och förtroendemän. De stupar med honom och låter sig dödas för honom. Var och en av dem har en slavinna, som betjänar honom, tvättar hans huvud, lagar all mat och dryck, och en annan som sover med honom.
Dessa 400 har sin plats under hans tron, som är väldigt stor och prydd med ädla stenar. Tillsammans med honom är där plats för 400 slavinnor. Ofta har han samlag med en av dem i närvaro av de vapenbröder vi har omnämnt.

Han stiger aldrig ned från tronen. När han har ett naturbehov, förrättar han det i en skål. När han vill rida, för man fram en häst till tronen, så att han sätter sig direkt på den och rider bort på den. Och när han vill sitta av, för man fram hästen, så att han stiger direkt upp på tronen. Han har en ställföreträdare som kommenderar trupperna, strider mot hans fiender och företräder honom inför undersåtarna.” – Översatt av Stig Wikander.

Så skrev det arabiska sändebudet Ibn Fadlan om hans möte med vikingarna. Texten är skriven under tidigt 900-tal och härmed är bloggen invigd.