Ranrike

Ranrike var ett folkvandrings*-/vikingatida rike i norra Bohuslän. Troligen betyder namnet helt enkelt ”Rans rike”. Ran är en havsgudinna och Bohuslän ligger lägligt vid havet. Ranrike omnämns i skrift så tidigt som 550-talet.

Ranrike beskrivs i den östgotiske historikern Jordanes verk De origine actibusque Getarum (Om goternas ursprung och bedrifter). Han omnämner bland annat den ryktbare kungen Rodulf – kung över Ranrike.

Under 800-talet så började västra Skandinavien att ena sig till vad som idag är Norge. Ranrike var då en naturlig del av Norge. Enligt Snorre Sturlasons Heimskringla så väljer folket i Ranrike svearnas (Sveriges) kung Erik Emundsson som sin härskare, istället för den norske kungen. För detta bestraffas de genom att den dåvarande norske kungen, Harald Hårfager, attackerar Ranrike från havet en hel vinter. Ranrike upphörde sannolikt som eget rike när det blev en del av det tidiga Sverige.

Skagerrak, området vid Norges sydkust och Sveriges västkust (där Ranrike låg), omnämns i Heimskringla som Alvhemmen. Detta namn återfinns även i en rad andra historiska källor.

Hällristning i Tanums kommun i norra Bohuslän. Figuren har tolkats av vissa som Oden

* = folkvandringstiden skedde vid olika tidpunkter i olika regioner i Europa. Dåtidens Sverige berördes av detta fenomen runt år 400-550 e.Kr, dvs under järnåldern – strax innan vikingatiden.

Annons

De tre bockarna Bruse

”Det var en gång tre bockar, som skulle gå till ängen och äta sig feta. Alla tre bockarna hette Bruse. På vägen var det en bro över en å, som de måste över, och under den bron bodde ett otäckt troll med ögon som tenntallrikar och näsa lång som ett räfseskaft.

Först kom den yngsta bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, tripp, tripp, lät det i bron. ”Vem är det som trippar på min bro?” skrek trollet. ”Det är den minsta bocken Bruse, jag ska till ängen och bli fet” sa bocken med sin ljusa röst. ”Nu kommer jag och tar dig!” sa trollet. ”Åh, nej, ta inte mej, för jag är så liten. Vänta lite, så kommer den mellersta bocken Bruse. Han är mycket större!”. ”Kör till, då” sa trollet.

Efter en liten stund kom den mellersta bocken Bruse. Tramp, tramp, tramp, lät det i bron. ”Vem är det som trampar på min bro?” skrek trollet. ”Det är bara den mellersta bocken Bruse, som ska till ängen och bli fet” sa bocken med sin ganska kraftiga röst. ”Då kommer jag och tar dig!” skrek trollet. ”Åh nej, ta inte mej! Vänta lite, så kommer den stora bocken Bruse, han är mycket, mycket större!”. ”Låt gå ” sa trollet otåligt.

Rätt som det var kom den stora Bocken Bruse. Klamp, klamp, klamp, lät det i bron. Den bocken var så tung att det knakade och brakade i bron. ”Vem är det som klampar på min bro?” skrek trollet. ”Det är den stora bocken Bruse” sa bocken med sin dånande röst. ”Då är det dig jag väntat på och nu kommer jag och tar dig!” skrek trollet. ”Ja, kom du bara!” sa bocken och så rusade han på trollet och stångade det så hårt att det for iväg långt bort och ner i ån. Tack vare det kunde alla tre gå till ängen. Där blev bockarna så feta, så feta, att de knappast orkade gå hem igen. Har inte fettet ramlat av dem, så är de väl feta än.”

De tre bockarna Bruse är en gammal norsk folksaga. Vem som först berättade sagan om bockarna är idag okänt, men sagan förevigades i skrift år 1840 av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe i Norske folkeeventyr.

Drottning Omma

Drottning Omma var en fornnordisk sagodrottning som bodde på berget Omberg vid Vätterns östra strand. Berget ligger i både Vadstena- och Ödeshög kommun i Östergötland. Drottningen är omtalad i en mängd sägner. På norra Omberg, som kallas Borgberget, ligger fornborgen Ommaborgen. I Ödeshög ligger Drottning Ommas väg, som är uppkallad efter henne. Omma kallas även för dimmornas drottning och ugglornas drottning.

Drottning Omma dyrkades av folket i området och man blotade till henne för att få hennes beskydd och goda spådomar. När kristendomen senare bredde ut sig och blivit totalitär så fortsatte folket att blota till henne i smyg. Under fullmånenätter smög de ut till Omberg för att dyrka henne.

Ommas svinstiedörr

Enligt sägen så kommer Rogslösa kyrkas port ursprungligen från Drottning Ommas svinstia.

Ommas svinstiedörr? Tittar man noggrant kan man fortfarande se märken efter svintänderna

Kvinnoboning

I Ommas boning bodde det troligtvis bara kvinnor. Bultade någon i hemlighet på porten så stacks det bara ut armborst och spjut ur gallerluckan och inifrån hördes endast kvinnoröster.

Ommas friare

En gång, för mycket länge sedan, hade Omma en friare. Det var en jätte från Västergötland. En dag red han över den då istäckta Vättern för att besöka Omma. När han nådde Vätterns östra strand, och hästen satte sin hov i bergväggen, så sprack isen under honom och han drunknade. Där hästen satte sin hov bildades Rödgavels grotta. Omma blev så ledsen att hon grät i all evighet. Hon grät så mycket att det än idag bildas dimma över berget och tårarna rinner ner i Rödgavels grotta.

Rödgavels grotta (vid lugnt väder kan man paddla kanot in i den)

Evigt ung

Hennes eviga ungdom berodde på att hon hade förmågan att byta kropp. När Omma blivit gammal så förpassade hon sin kunskap och visdom (tog över) till en ung kvinnas kropp. Omma bytte således skepnad, men ingen fick ändå se hennes ansikte då det alltid var dolt bakom en berguvsskrud. Enligt sägen så kunde hon även förvandla sig till en berguv.

Den sista Omma

Omma hade blivit gammal och behövde en ny ung kvinna, vars kropp hon ville besitta. En ung kvinnans far hade då beslutat (eller blivit tvingad) att skänka hans dotter till drottningen – och låta henne bli den nya Omma. Drottningen förpassade sin kunskap och visdom till den unga kvinnan och sedan kastade hon sig ut för ett stup, då hennes tid var över. Fadern till den unga kvinnan ångrade dock sitt beslut och rusade till Omberg för att kräva tillbaks sin dotter. Så fort fadern stötte på Omma så dräpte han henne, ovetandes att Omma redan bytt kropp för att hon alltid dolde sitt ansikte. Fadern dräpte alltså sin egen dotter. Omma dog istället för att besitta en ny kropp och därför blev hon den sista Omma.

Sjöslaget vid Svolder

Sjöslaget vid Svolder beskrivs som en hednisk motreaktion till kristnandet av Norden. Slaget ägde rum år 999 eller 1000 vid ön Svolder (Svolders plats är idag okänt) i västra Östersjön. Det hela omnämns i Snorre Sturlassons Heimskringla, Adam av Bremen har även skrivit om händelsen. Slaget stod mellan den norske kungen Olav Tryggvason och hans allierade fiender.

Bakgrund

Under 800-talet, bland annat under ledning av Harald Hårfager, började Norge mer att bli ett enat land istället för en region bestående av kungadömen som stred mot varandra. De så kallade ladejarlarna i norr och Vingulmarks stormän i öster kämpade dock fortfarande mot Hårfagerätten och andra som gjorde anspråk på tronen i Norge.

Under 970-talet var den hedniske ladejarlen Håkon Sigurdsson (Håkon Jarl) Norges mäktigaste man. Han var en lydkonung åt Harald Blåtand i Danmark. Harald hade konverterat till kristendomen och ville kristna Norge, men Håkon Jarl förblev hedning. De båda blev senare ovänner och Håkon blev år 995 avsatt, den kristne Olav Tryggvason tog istället hans plats. Olav vägrade att vara en lydkonung och började att styra (och kristna) Norge på egen hand. Danmark tappade således makten över Norge. Vid den här tiden var Haralds son Sven Tveskägg kung över Danmark och Olav var gift med Svens syster. Olav kristnade Norge, formellt, på några få år – detta skedde dock genom avrättningar, tortyr och hot. Han hade nu många fiender i Norden, bland annat Sven Tveskägg och ladejarlen Erik Håkonsson – Håkon Jarls son.

Det finns flera oklara källor om vad som faktiskt ledde fram till slaget. En teori är att Tyra, Sven Tveskäggs syster och senare Olavs fru, ska ha blivit bortgift mot sin vilja till kung Burislav av Polen och fått en stor hemgift* för detta. Tyra var miserabel med honom och svälte sig själv, till slut blev hon hemskickad till Danmark. När Olav, Tyras nya make, seglade för att kräva in hemgiften från Burislav såg Sven och hans allierade att det var ett bra läge att attackera. En annan teori är att Svens fru, Sigrid Storråda, ska ha hetsat sin make att attackera Olav. Då Olav tidigare hade varit mycket otrevlig och eventuellt även örfilat henne, eller slagit henne med en handske, då han försökte vinna hennes hand men misslyckades.

Slaget

Det hela var högst troligen ett bakhåll. På den ena sidan stod en allians av Sven Tveskägg (Danmark), ladejarlen Erik Håkonsson (Norge) och Olof Skötkonung** (Sverige) med fler än sjuttio skepp. På den andra sidan stod Olav Tryggvason med sina ynka elva skepp. Det finns olika teorier om varför han endast hade elva skepp. Den ena är att han seglade i förväg med sina elva skepp, till kung Burislav för att hämta hemgiften, och att de andra skeppen skulle komma senare – men de kom aldrig. En annan teori är att hela hans stora flotta seglade tillsammans, men Olav lät en stor del av den segla hem då männen var otåliga. Olav hade hört att Sven och hans allierade planerade ett bakhåll, men Olavs vän Sigvald Jarl (som hade varit i samröre med Sven), förrådde honom. Sigvald seglade till honom och sa att det inte fanns något bakhåll. Olav seglade då ut i godan ro och hamnade rätt i ett bakhåll.

Det är oklart hur mänga som stupade i striden, men förlusten ska ha varit stor på båda sidorna. På sin sida hade Olav det legendaska skeppet Ormen Långe, vilket var det största och dyraste skeppet av sin tid. Han hade även den norske stormannen och skicklige bågskytten Einar Tambarskjelve på sin sida. Einars båge brast i striden och Olav ska då ha frågat honom vad det var som brast, varpå Einar svarade: ”Norge ur dina händer, konung”. Olav svarade då: ”Så stark var dock ej klangen. Gud månde råda för mitt rike, men icke din båge, se där tag min båge och skjut med den”. Bågen han fick av Olav var dålig då Einar spände pilen förbi bågen, han kastade tillbaka den och sa: ”för vek, för vek är kungens båge!”.

Olav Tryggvason besegrades och dog i striderna, eventuellt via drunkning. Alliansen gjorde alla hans skepp till sina. Efter slaget så delades Norge upp bland de segrande. Norge fick religionsfrihet – vilken medförde ett bakslag för kristnandet.

”Slaget vid Svolder” av Otto Sinding

*= hemgift är en summa pengar eller egendom som erhålls vid äktenskap.

**= Olof Skötkonung konverterade senare till kristendomen, men har var troligen fortfarande hedning när detta slag ägde rum.

Härmed är bloggen återupptagen, men den kommer att uppdateras betydligt mer sällan än innan.