Vallmusik är traditionell musik som skapats av forntida herdar i samband med vallning* av boskap. Musikens syfte är främst att locka på sina djur eller skrämma bort rovdjur eller oönskade väsen, men också för att föra fram meddelanden eller att ”samtala” med andra herdar. Det vanligaste typerna av nordisk vallmusik är kulning, näverlur, bock- eller kohorn.
Kulning
Kulning är en typ av sång som tros ha växt fram under medeltiden och använts ända in på 1900-talet. I Jämtland, Härjedalen och Dalarna lever kulning till viss del kvar. Kulning användes för att locka på kor vid vallning och det var främst kvinnor brukade sångformen. Sången kan beskrivas som kraftfull, men klar och med väldigt höga toner.
I Jämtland, Härjedalen och Norge kallas kulning för ”kauking”.
Näverlur
Näverlurar är enkla instrument som tillverkas av granträ klädd med näver – eller i vissa fall enbart av näver. En näverlur ger ifrån sig ett trumpetliknande dån som kan höras på långt avstånd. Man spelade olika melodier för att framföra olika meddelanden, till exempel: en björn är här, en ko har gått bort sig, kon är återfunnen, det finns mat för avhämtning, någon är sjuk eller skadad, allt är väl osv. Man kunde även ha en personlig melodi så att andra visste vem man var. Vissa meddelanden, som skulle färdas långväga, kunde spelas av flera i rad och på så sätt kunde sätt kunde meddelandet färdas i flera mil. Står man med en sluttande bergsäng bakom sig så kunde näverluren dåna i flera kilometer.
De äldsta näverlurarna som man hittat i Sverige har daterats till 900-talet. Instrumentet har dock sannolikt funnits betydligt längre.
Blåshorn, så kallade vallhorn, användes på samma sätt som näverlurar.
Vykort från Dalarna
*= vallning är att driva djur i en önskad riktning.
Asatemplet 