Uncategorized

Vad är en domarring?

En domarring är en forntida stensatt gravtyp. Det är en cirkel av stenar, resta eller liggandes, som ofta är udda till antalet – vanligtvis sju eller nio. Domarringar var vanliga under folkvandringstiden*, men de kom i bruk redan i slutet av bronsåldern.

Förr, under medeltiden, trodde man att domarringar var forntida tingsplatser. Teorin var att det satt en domare på varje sten och därmed kunde omröstningen aldrig bli oavgjord då det var ett udda antal stenar/domare. Det finns dock inga tecken som styrker att ringarna användes till detta. Man har istället hittat brandgravar inuti dem.

De flesta domarringar finns i Småland och Västergötland. De förekommer även utanför Norden, bland annat i Polen.

Domarring i Stenebacka, Tanums kommun, i Bohuslän.

*= folkvandringstiden skedde vid olika tidpunkter i olika regioner i Europa. Dåtidens Sverige berördes av detta fenomen runt år 400-550 e.Kr, dvs under järnåldern – strax innan vikingatiden.

Standard
Nyheter

Fler ”guldgubbar” hittade i Blekinge

Ett tiotal arkeologer undersöker nu åter igen den välkända kullen i Vång, Blekinge. Här hittades ett antal ”guldgubbar” 2013 och några bronsmasker 2004. Nu har man åter igen hittat fler ”guldgubbar”, man har även gjort andra fynd av glas och brons på platsen.

Mängden ”guldgubbar” som har hittats på platsen kan eventuellt tyda på en lokal produktion. Liknande fynd har gjorts på Öland och Bornholm – vilket visar på en koppling mellan platserna under järnåldern.

Standard
Uncategorized

Mörksugga

En mörksugga är ett nordiskt väsen, främst från Dalarna. Det omnämns i flera uppteckningar från 1920-talet i landsmålsarkivet i Uppsala. Dessa är främst från Siljans södra del – dvs runt Rättvik, Djura. Ål, Gagnef och Leksand. En mörksugga beskrivs som något som gärna skrämmer barn som är ute för sent på kvällarna.

Rättvikskonstnären Verner Molin (1907-1980) har gett mörksuggan dess moderna utseende, dock så har väsendet funnits i folkmun långt innan dess.

Standard
Recensioner

Sveakampen av Martin Eriksson

Sveakampen (1999) är en ungdomlig vikingatida roman skriven av Martin, även känd som ”E-Type”, Eriksson. Den handlar om Udo och hans vänner som restaurerar ett skepp och åker till Birkö (Birka) i Mälaren för att delta i Sveakampen och fira midsommar. Allt blir dock inte som de tänkt sig.

Boken är lättläst och fartfylld. Författaren är mycket kunnig i ämnet och kommer med en stor mängd fornnordiska referenser och detaljer.

Betyget blir 3 av 5. Läsvärd!

Standard
Recensioner

Jämtländska sagor (Jamtristningar) av Gustav Hedenvind-Eriksson

Jämtländska sagor (Jamtristningar) (1941) av Gustav Hedenvind-Eriksson är en samling av sagor och sägner från Jämtland, som Hedenvind-Eriksson påstås sig hört under sin uppväxt. Det bör understrykas att det handlar om sagor då berättelserna helt saknar verklighetsuppfattning och historisk korrekthet. Hedenvind-Eriksson skriver bland annat om hur Frösön (som idag är en del av Östersund), och senare Jämtland, befolkades. Man får även läsa om hur den första Frösöbron byggdes, hur Jämtland fick sin första kyrka och mycket annat.

Betyget blir 4 av 5. Boken är välskriven – nästan poetisk, dock surrealistisk. Många historier/sagor i den är mycket bra – vissa innehåller en god, ibland komisk, sensmoral. Boken är mycket underhållande och folklig.

Standard
Uncategorized

Hunnestadsmonumentet

Hunnestadsmonumentet var en grupp resta stenar som troligtvis stod vid byn Hunnestad, i Ystads kommun, i södra Skåne. Det ska ha varit ett mäktigt monument under vikingatiden, men det är dock borta idag. Monumentet bestod ursprungligen av åtta stycken stenar, varav tre var bildstenar och två var runstenar. På 1620-talet avbildades monumentet för första gången av den danske antikvarien Ole Worm till hans verk Monumenta Danica (Danska monument). År 1719 avbildades monumentet av poeten och orientalisten Magnus Rönnou och då var det fortfarande intakt. Mot mitten av 1700-talet då monumentet avbildades av fornforskaren Johan Göransson, till hans verk Bautil* så saknades två stycken stenar. År 1814 fann Nils Henrik Sjöborg monumentet sönderslaget i ett gärde intill Marsvinsholms slott.

Den mindre av de två runstenarna är än idag intakt och dess runor lyder: Esbern och Tomme de satte sten denna efter Roi och Lekfröjd, söner (till) Gunne Hand. Den större runstenen var kluven i tre delar och den sista delen hittades år 1855 ungefär 60 meter från de resterande stenarna. Dess runor lyder: Esbern satte sten denna efter Tomme, son (till) Gunne Hand, stenen har även en inristning av en man med en yxa. Två av de tre stycken bildstenarna är idag tyvärr försvunna. Den enda kvarvarande bildstenen har en inristning av en kvinna som rider på en varg och har ormar som tyglar. Hon har tolkats som jättinnan Hyrrokkin inom nordisk hedendom.

De kvarvarande delarna av monumentet står idag på museet Kulturen i Lund.

*= Bautil är en samling avbildningar av svenska runstenar av fornforskaren, runologen, arkeologen och prästen Johan Göransson. Verket ansågs för sin tid att vara komplett och det har varit betydelsefullt för svensk historieforskning. Det innehåller flertalet idag försvunna runstenar och runskrifter. Verkets fulla titeln är Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen : uti former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning ok riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan Göransson. Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, 1750.

Standard
Uncategorized

Oden offrade sitt öga

Oden och hans bröder Vile och Ve hade gett liv till de första människorna – Ask och Embla. En kort tid efter detta så försvann plötsligt Odens bröder, han kallade på dem utan gehör och han letade efter dem utan resultat. Oden frågade då Hräsvelg på toppen av Yggdrasil om denne sett dem, dock örnen hade ej gjort det. Det hade inte heller ekorren Ratatosk eller tuppen Gyllenkamme. Oden begav sig då till den vise Mimer som stod vid sin brunn – vilket är en källa vid Yggdrasils mittersta rot. Han frågade Mimer om råd, men Mimer skakade bara sorgset på huvudet och sa att han inte kunde tala om vad han visste. I det klara vattnet i Mimers brunn fanns all världens visdom. Oden bad att få ta en klunk för att få kunskap om var hans bröder befann sig, dock Mimer nekade honom. Oden och Mimer kom då överens, om Oden la sitt ena öga i brunnen så skulle han få ta en så stor klunk han ville. Han slet då ut sitt ena öga, la det i vattnet och lät det sjunka till botten av brunnen. Mimer fyllde då sitt dryckeshorn ur brunnen och gav det till Oden. Han drack, dock han behövde ej. Då hans ena öga låg i botten av brunnen så kunde han klart och tydligt se allting i världen. Oden såg vad som hade hänt hans bröder och reste sig och gick hem. Vad som hade hänt bröderna yppade han aldrig.

Sugen på att läsa någonting mer? Beställ Inkräktarna av Linus Karlén

Standard
Uncategorized

Traditionella svenska maträtter

Surströmming är en mycket välkänd svensk maträtt – främst tack vare dess starka doft. Det är i första hand en norrländsk rätt och det produceras till största del längs Höga kusten. Surströmming är jäst och konserverad strömming. Strömmingen rensas, saltas och läggs i öppna kar för att jäsa (”ruttna”), sedan läggs den i konservburkar för att efterjäsa. Surströmming är sannolikt en mycket gammal marrätt i Sverige, dock konserveringsmetoden blev vanlig först på 1500-talet.

Den så kallade ”surströmmingspremiären” äger rum den tredje torsdagen i augusti och det är vanligtvis enbart då, på hela året, man äter rätten. Det bör förtäras utomhus på grund av dess starka doft. Surströmming äts vanligtvis med mandelpotatis och lök i ett hård tunnbröd.

Tack vare surströmmingens långa hållbarhet har det traditionellt, tillsammans med ärtsoppan, varit en maträtt i det militära.

Kroppkakor är maträtt från sydöstra Sverige – främst från Småland, Öland, Blekinge och Gotland. Förenklat så är det är degbollar av potatis fyllda med fläsk och lök. Kroppkakorna skiljer sig dock lite lokalt – framförallt på potatis- och mjölmängden.

Till kroppkakor har man vanligtvis rårörda lingon/lingonsylt och skirat smör.

Grynkorv är en tjock orökt korv av fläsk, korngryn och kryddor. Ibland innehåller den även potatis eller nötkött. Korven har sitt ursprung i Västergötland.

Grynkorv kokas och äts vanligtvis med potatismos och lingonsylt eller med kokt potatis och pepparrots- eller senapssås. Kall så kan man även ha den som pålägg på bröd. Kötthalten uppgår från ungefär en fjärdedel till ungefär hälften.

Cajsa Wargs recept på grynkorv från 1700-talet innehåller rödlök, korngryn, mjölk, russin, njurtalg och får- eller oxlever. Adriana Hollbergs recept på grynkorv från 1800-talet innehåller slarvsylta, mjölk, rödlök, lever och korngryn.

Tjälknöl, på jämtska ”tjälaknul”, är en norrländsk rätt. En tjälknöl är en rejält tilltagen bit djupfryst kött, vanligtvis av älg, som tillagas i ugn på låg värme under lång tid (15-17 timmar). Namnet kommer av att köttet börjar tillagas då det är tjälfruset (genomfruset). Då tjälknölen har uppnått ungefär 68 grader så tas den ut ur ugnen och läggs i saltlag i kylskåpet. Där ska den ligga i ungefär fem timmar, med kryddor och bär, innan den serveras – kallskuren i tunna skivor.

Maträtten ”uppfanns” av misstag i början av 1980-talet. Ragnhild Nilsson, som bodde i Torpshammar i Medelpad, bad sin man, som var älgjägare, att tina ett stycke fryst älgkött i ugnen på låg värme. Han gjorde som blev ombedd, dock sedermera så glömde han bort älgköttet. Dagen därpå upptäckte Ragnhild köttet och försökte då rädda det, genom att låta det ligga i saltlag i några timmar. När paret slutligen åt köttet så tyckte de att det var mycket mört och fint.

Kolbulle är en främst jämtländsk maträtt och traditionell skogshuggarmat. Maträtten tillagades även ofta av andra kroppsarbetare i primitiva miljöer, så som rallare, kolare osv. Kolbulle är en enkel maträtt bestående av vatten, mjöl, salt och fläsk. Den tillagas bäst i en istersmord gjutjärnspanna över en öppen eld. Kolbulle går enklast att jämföra med en fläskpannkaka. Namnet kommer troligtvis av att man förr grävde ner pannan i glöden, täckte den med lock och lade glöd och aska ovanpå.

Stångkorv är en medeltjock orökt korv av fläsk, fett, korngryn och kryddor. Ibland även nötkött, senor, inälvor och potatis. Kötthalten är ungefär en fjärdedel eller något mer. Stångkorv har något lös konsistens om påminner om isterband (som dock är rökt) och grynkorv. Korvtypen finns omnämnd i skrift redan år 1690. Namnet stångkorv kommer från att i äldre dagar hängde man korven på en stång för torkning.

Till stekt stångkorv har man traditionellt stekt potatis, stekt ägg och rödbetor.

Hackkorv är en främst värmländsk maträtt. Det är korv av nötlever, svinhjärta, fläskkött, svål, korngryn, lök, salt och peppar. Innehållet kan dock variera. Köttet och löken kokas först, sedan kokas korngrynen i spadet från köttet. Sedermera grovmaler man köttet och tillsätter korngrynen i den malda massan, man späder sedan massan med spadet för att få rätt konsistens. Man låter sedan massan svalna, tills det är ungefär fingervarmt, innan man stoppar det i fjälster (djurtarmar/korvskinn).

Till stekt hackkorv har man traditionellt potatis och rödbetor eller lingonsylt.

Äggakaka är en främst skånsk maträtt, mycket lik den jämtländska kolbullen.

En äggakaka tillagas ungefär som en pannkaka, dock med mer mjöl och flera ägg. Ibland tillsätts även mald peppar i smeten. Äggakaka steks i stekpanna, gärna med fett från stekt fläsk (för att få en tydlig fläsksmak) eller smör, och bör ha en tjocklek på minst 5 cm. Äggakakan lyfts gång på gång och en ny klick fett/smör för tilläggs för att den inte ska bränna fast.

Till äggakaka har man alltid rökt stekt fläsk. Ibland strimlat/tärnat som läggs direkt i smeten, ibland stekt fläsket separat och tillsätts ovanpå den färdiga äggakakan. Att ha lingonsylt till äggakakan är en modernt påfund då lingon är sällsynta i Skåne, traditionellt har man vanligtvis haft smörstekta äppelklyftor eller äppelmos till rätten.

Isterband är lättrökt korv av fläsk, korngryn och potatis. Ibland även havregryn. Kötthalten är från en fjärdedel till mer än hälften. Isterband har en syrlig smak och syrningen kommer traditionellt av mjölksyrebakterier, moderna isterband som säljs idag innehåller dock tillsatt syra (vanligtvis citronsyra). Det traditionella sättet att få fram syran i isterbanden var att låta dem hänga ovanför vedspisen och torka, då kunde naturliga mjölksyrabakterierna i korven föröka sig och bida till den syrliga smaken.

Det finns lokala varianter på isterband, bland annat ”småländska” och ”västgötska” – de skiljer sig i syrlighet, kötthalt osv.

Till isterband har man vanligtvis dillstuvad potatis eller potatismos.

Palt är en främst norrländsk maträtt som är mycket lik kroppkakor. I Norrland tillagas palt av rå (finriven eller mald) potatis som blandas med salt och mjöl till en någorlunda hård smet. Av denna smet rullar man runda bollar (paltar) och fyller dem med fläsk (vanligtvis). Sedan kokar man paltarna i saltat vatten.

Det finns en mängd olika namn och varianter av palt. Platt palt utan fyllning kallas för ”flatpalt”, palt gjord på endast vetemjöl kallas för ”pitepalt”. ”Gråpalt” förekommer i Västerbotten och är gjord på en blandning av vete och korn- eller rågmjöl. Främst i södra Sverige förekommer ”blodpalt” då man blandat in blod i smeten. I södra Norrland heter rätten ”kams” (”fetkams” med fläskfyllning och ”flatkams” om den är utan). I Ångermanland är kams traditionellt avlånga och inte runda.

Till palt har man traditionellt lingonsylt och smält smör.

Ostkaka är en mycket gammal svensk maträtt/efterrätt. Rätten har troligtvis funnits sedan medeltiden, men är historiskt belagd sedan år 1538. Ostkaka består av en ostmassa av mjölk, vetemjöl och ostlöpe som gräddas i ugn. Det finns två typer av ostkakor – småländsk ostkaka och hälsingeostkaka. De två ska inte förväxlas med varandra då det skiljer sig åt betydligt.

Småländsk ostkaka innehåller, förutom grundingredienserna, även mandel, socker, grädde och ägg. Till den har man vanligtvis sylt och vispgrädde. Småländsk ostkaka bör ätas ljummen.

Hälsingeostkaka innehåller enbart grundingredienserna till ostkaka, ibland kan den dock även innehålla ägg. Då småländsk ostkaka är gryning är hälsingeostkaka slät. Till den har man vanligtvis vispgrädde och hjortron eller saftsås.

Nävgröt är en värmländsk maträtt. Det är en gröt av skrädmjöl (mjöl av rostade havrekärnor) som äts tillsammans med fläsk och lingonsylt. Rätten kallas även ”motti” och har sannolikt ett finsk-svenskt ursprung. Namnet ”nävgröt” kommer troligtvis från att man förr åt rätten med nävarna. Gröten är inte kladdig, utan istället så torr att den lätt spricker upp och bildar klumpar. Man tar en klump med fingrarna, doppar den i fläskflott och äter.

Listan kommer (eventuellt) att förlängas sporadiskt.

Standard