Uncategorized

Hunnestadsmonumentet

Hunnestadsmonumentet var en grupp resta stenar som troligtvis stod vid byn Hunnestad, i Ystads kommun, i södra Skåne. Det ska ha varit ett mäktigt monument under vikingatiden, men det är dock borta idag. Monumentet bestod ursprungligen av åtta stycken stenar, varav tre var bildstenar och två var runstenar. På 1620-talet avbildades monumentet för första gången av den danske antikvarien Ole Worm till hans verk Monumenta Danica (Danska monument). År 1719 avbildades monumentet av poeten och orientalisten Magnus Rönnou och då var det fortfarande intakt. Mot mitten av 1700-talet då monumentet avbildades av fornforskaren Johan Göransson, till hans verk Bautil* så saknades två stycken stenar. År 1814 fann Nils Henrik Sjöborg monumentet sönderslaget i ett gärde intill Marsvinsholms slott.

Den mindre av de två runstenarna är än idag intakt och dess runor lyder: Esbern och Tomme de satte sten denna efter Roi och Lekfröjd, söner (till) Gunne Hand. Den större runstenen var kluven i tre delar och den sista delen hittades år 1855 ungefär 60 meter från de resterande stenarna. Dess runor lyder: Esbern satte sten denna efter Tomme, son (till) Gunne Hand, stenen har även en inristning av en man med en yxa. Två av de tre stycken bildstenarna är idag tyvärr försvunna. Den enda kvarvarande bildstenen har en inristning av en kvinna som rider på en varg och har ormar som tyglar. Hon har tolkats som jättinnan Hyrrokkin inom nordisk hedendom.

De kvarvarande delarna av monumentet står idag på museet Kulturen i Lund.

*= Bautil är en samling avbildningar av svenska runstenar av fornforskaren, runologen, arkeologen och prästen Johan Göransson. Verket ansågs för sin tid att vara komplett och det har varit betydelsefullt för svensk historieforskning. Det innehåller flertalet idag försvunna runstenar och runskrifter. Verkets fulla titeln är Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen : uti former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning ok riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan Göransson. Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, 1750.

Standard
Uncategorized

Tre stycken vikingatida städer

Birka

Birka var en vikingatida handelsplats/stad som låg på ön Björkö, i Mälaren, i närheten av dagens Stockholm. Även de närliggande öarna, främst Adelsö, var även bebodda. Birka var i bruk under 700- till 900-talet och då ”staden” var som störst så var det omkring 700-1000 bofasta. Platsen var mycket viktig i svearnas rike och varor kom från hela den kända världen – bland annat Arabien (Särkland) och Sydeuropa. Man bytte främst inhemska/nordiska varor som bärnsten, järn, horn, päls med mera mot exotiska varor som mynt, kryddor, glas, siden med mera.

År 829 kom den kristne missionären Ansgar till Birka och lät starta en kristen församling (troligen Sveriges första). Missionären bjöds in av Björn, svearnas kung, och lät kristna folket trots att kungen förblev hedning. Den kristna församling bestod dock inte och kristendomen fick aldrig fäste. År 935 fanns inga spår av kristendomen kvar i Birka.

Birka övergavs i slutet av 900-talet, det är dock okänt varför.

Idag finns omkring 3000 gravar på Björkö. Birka är numera ett välbesökt turistmål under sommaren.

Uppåkra

Uppåkra var Nordens största och mest bestående stad under järnåldern (där vikingatiden ingår). Staden brukades i ungefär 1000 år och var ungefär 40 hektar stor – betydligt större än Birka. Uppåkra låg i dagens Staffanstorps kommun i Skåne, en halvmil söder om Lund.

I Uppåkra har man hittat över 20 000 forntida föremål – många av guld, silver eller brons. Det första fyndet gjorde man på 1930-talet då man skulle bygga en lada på platsen. Man har bland annat hittat resterna av ett gudahov/asatempel och ett större långhus. Det äldsta fyndet är en 4000 år gammal grav. Vid Uppåkra kyrka finns två stycken gravhögar från bronsåldern och en tredje ska ha stått på den nuvarande kyrkogården. Dessa högar ska eventuellt ha haft gudafigurer (Oden, Tor och Frigga) ståendes på dem och det kan ha varit plasten för den mytomspunna forntida vårmarknaden – Tre högars marknad. Det finns även (minst) en runsten i området – Uppåkrastenen.

Uppåkra omnämns nästan inte alls i skrift.

Idag finns byarna Stora Uppåkra och Lilla Uppåkra, som ligger nära varandra, och det är troligt att båda dessa fanns även under forntid.

Hedeby

Hedeby, eller på tyska ”Haithabu”, var en handelsplats/stad som låg i dagens norra Tyskland, nära gränsen till Danmark. Platsen brukades under sen dansk merovingertid (dvs svensk vendel- och vikingatid). Idag ligger byn Haddeby på platsen. Hedeby låg längst inne i Schlei-viken, vilket gjorde det till en mycket bra omlastningsplats för skeppen i Östersjön och Nordsjön. I Hedeby bytte man varor som pälsar, glas, slavar, vin, vax, honung, keramik, bärnsten, täljsten med mera. I Hedebys hamn har tre stycken skeppsvrak hittats.

Hedeby är någorlunda väl omnämnd i skrift då flera besökare har skrivit om sina besök i staden. Även ett flertal runstenar finns i området. I början av 900-talet restes en tre kilometer skyddsvall omkring staden. I mitten av 900-talet besökte det arabiska sändebudet Ibrahim ibn Yaqub al-Tartushi Hedeby. Han beskrev staden som stor, men fattig och att den låg vid världshavets kant. Al-Tartushi beskrev även att den goda tillgången på dricksvatten, kvinnornas fria ställning och att staden enbart hade ett fåtal kristna.

Hedeby har genom åren pendlat mellan svenskt, danskt och tyskt styre. I mitten av 1000-talet brändes Hedeby till grunden i striderna mellan den danske kungen Sven Estridsson och den norske kungen Harald Hårdråde. Staden återuppbyggdes därefter, men blev åter igen nedbränd under en anfall från venderna*. Därefter övergavs platsen.

Idag finns ett museum på platsen och även runstenarna står kvar.

Ett vikingatida långhus

*= venderna var ett medeltida västslaviskt folk.

Standard
Uncategorized

Ingvarståget

Ingvarståget var ett stort svenskt vikingatåg i österled som leddes av Ingvar den vittfarne*. Det ägde rum under åren 1036-1041 – dvs sen vikingatid. Kung över svearna ska vid tidpunkten ska ha varit Anund Jakob – som eventuellt organiserade det hela. Vikingatågets mål ska ha varit Särkland (Arabien), dock så gick färden troligtvis genom dagens Ukraina, Ryssland, Georgien, Azerbajdzjan och ut i Kaspiska havet. Man tror att Ingvar hade samlat ihop uppemot 700 man för resan.

Troligtvis stannade vikingatåget till i dagens Östeuropa och Kaukasien och kämpade med lokala hövdingar en tid – mycket är dock okänt.

I trakterna runt Kaspiska havet ska vikingatågets skepp blivit attackerade av jättelika skepp som sköt eld ur ett kopparrör (möjligtvis kanoner). Många vikingar dog i slaget. En tid senare ska de flesta överlevare, även Ingvar, ha dött i en smittsam farsot. Endast ett fåtal återvände till Norden med livet i behåll.

Ingvarståget finns omnämnt på ungefär trettio runstenar som finns kvar än idag. De flesta finns runt Mälardalen, men även i norra Uppland och norra Östergötland.

Enligt forskaren Mats G. Larsson så omnämns Ingvarståget eventuellt i den georgiska krönikan Kartlis Cxovreba.

*= Ingvar den vittfarne (troligtvis 1016-1041) var en vikingatida storman från Mälardalen. Hans liv skildras i den isländska skriften Ingvar den vittfarnes saga.

Standard
Uncategorized

Västra Strömonumentet

Västra Strömonumentet, även kallat Tulestenarna, är en grupp resta stenar och runstenar i Eslövs kommun i Skåne. Monumentet är daterat till vikingatiden. Det består av sju stycken stenar, varav två stycken är runstenar. På den ena runstenen lyder runorna: Fader lät hugga denna sten efter Björn, som ägde skepp med honom. På baksidan av denna sten finns det även en inristad ansiktsmask – eventuellt så trodde man dessa masker skulle driva bort onda väsen och andar. På den andra stenen står det: Fader lät hugga dessa runor efter Ösur, sin broder, som norrut vart död i viking.

Monumentet är rest ovanpå en mytomspunnen gravhög – ibland kallad Tulehögen (Thulehögen). Enligt sägen bor det troll i högen och för längesedan rövade de bort en flicka som de fortfarande håller instängd. Enligt en annan sägen så är att det Thord Thott, den första av ätten Thott som övergick till kristendomen, som ligger begravd i högen.

Standard
Uncategorized

Oden offrade sitt öga

Oden och hans bröder Vile och Ve hade gett liv till de första människorna – Ask och Embla. En kort tid efter detta så försvann plötsligt Odens bröder, han kallade på dem utan gehör och han letade efter dem utan resultat. Oden frågade då Hräsvelg på toppen av Yggdrasil om denne sett dem, dock örnen hade ej gjort det. Det hade inte heller ekorren Ratatosk eller tuppen Gyllenkamme. Oden begav sig då till den vise Mimer som stod vid sin brunn – vilket är en källa vid Yggdrasils mittersta rot. Han frågade Mimer om råd, men Mimer skakade bara sorgset på huvudet och sa att han inte kunde tala om vad han visste. I det klara vattnet i Mimers brunn fanns all världens visdom. Oden bad att få ta en klunk för att få kunskap om var hans bröder befann sig, dock Mimer nekade honom. Oden och Mimer kom då överens, om Oden la sitt ena öga i brunnen så skulle han få ta en så stor klunk han ville. Han slet då ut sitt ena öga, la det i vattnet och lät det sjunka till botten av brunnen. Mimer fyllde då sitt dryckeshorn ur brunnen och gav det till Oden. Han drack, dock han behövde ej. Då hans ena öga låg i botten av brunnen så kunde han klart och tydligt se allting i världen. Oden såg vad som hade hänt hans bröder och reste sig och gick hem. Vad som hade hänt bröderna yppade han aldrig.

Sugen på att läsa någonting mer? Beställ Inkräktarna av Linus Karlén

Standard
Uncategorized

Traditionella svenska maträtter

Surströmming är en mycket välkänd svensk maträtt – främst tack vare dess starka doft. Det är i första hand en norrländsk rätt och det produceras till största del längs Höga kusten. Surströmming är jäst och konserverad strömming. Strömmingen rensas, saltas och läggs i öppna kar för att jäsa (”ruttna”), sedan läggs den i konservburkar för att efterjäsa. Surströmming är sannolikt en mycket gammal marrätt i Sverige, dock konserveringsmetoden blev vanlig först på 1500-talet.

Den så kallade ”surströmmingspremiären” äger rum den tredje torsdagen i augusti och det är vanligtvis enbart då, på hela året, man äter rätten. Det bör förtäras utomhus på grund av dess starka doft. Surströmming äts vanligtvis med mandelpotatis och lök i ett hård tunnbröd.

Tack vare surströmmingens långa hållbarhet har det traditionellt, tillsammans med ärtsoppan, varit en maträtt i det militära.

Kroppkakor är maträtt från sydöstra Sverige – främst från Småland, Öland, Blekinge och Gotland. Förenklat så är det är degbollar av potatis fyllda med fläsk och lök. Kroppkakorna skiljer sig dock lite lokalt – framförallt på potatis- och mjölmängden.

Till kroppkakor har man vanligtvis rårörda lingon/lingonsylt och skirat smör.

Grynkorv är en tjock orökt korv av fläsk, korngryn och kryddor. Ibland innehåller den även potatis eller nötkött. Korven har sitt ursprung i Västergötland.

Grynkorv kokas och äts vanligtvis med potatismos och lingonsylt eller med kokt potatis och pepparrots- eller senapssås. Kall så kan man även ha den som pålägg på bröd. Kötthalten uppgår från ungefär en fjärdedel till ungefär hälften.

Cajsa Wargs recept på grynkorv från 1700-talet innehåller rödlök, korngryn, mjölk, russin, njurtalg och får- eller oxlever. Adriana Hollbergs recept på grynkorv från 1800-talet innehåller slarvsylta, mjölk, rödlök, lever och korngryn.

Tjälknöl, på jämtska ”tjälaknul”, är en norrländsk rätt. En tjälknöl är en rejält tilltagen bit djupfryst kött, vanligtvis av älg, som tillagas i ugn på låg värme under lång tid (15-17 timmar). Namnet kommer av att köttet börjar tillagas då det är tjälfruset (genomfruset). Då tjälknölen har uppnått ungefär 68 grader så tas den ut ur ugnen och läggs i saltlag i kylskåpet. Där ska den ligga i ungefär fem timmar, med kryddor och bär, innan den serveras – kallskuren i tunna skivor.

Maträtten ”uppfanns” av misstag i början av 1980-talet. Ragnhild Nilsson, som bodde i Torpshammar i Medelpad, bad sin man, som var älgjägare, att tina ett stycke fryst älgkött i ugnen på låg värme. Han gjorde som blev ombedd, dock sedermera så glömde han bort älgköttet. Dagen därpå upptäckte Ragnhild köttet och försökte då rädda det, genom att låta det ligga i saltlag i några timmar. När paret slutligen åt köttet så tyckte de att det var mycket mört och fint.

Kolbulle är en främst jämtländsk maträtt och traditionell skogshuggarmat. Maträtten tillagades även ofta av andra kroppsarbetare i primitiva miljöer, så som rallare, kolare osv. Kolbulle är en enkel maträtt bestående av vatten, mjöl, salt och fläsk. Den tillagas bäst i en istersmord gjutjärnspanna över en öppen eld. Kolbulle går enklast att jämföra med en fläskpannkaka. Namnet kommer troligtvis av att man förr grävde ner pannan i glöden, täckte den med lock och lade glöd och aska ovanpå.

Stångkorv är en medeltjock orökt korv av fläsk, fett, korngryn och kryddor. Ibland även nötkött, senor, inälvor och potatis. Kötthalten är ungefär en fjärdedel eller något mer. Stångkorv har något lös konsistens om påminner om isterband (som dock är rökt) och grynkorv. Korvtypen finns omnämnd i skrift redan år 1690. Namnet stångkorv kommer från att i äldre dagar hängde man korven på en stång för torkning.

Till stekt stångkorv har man traditionellt stekt potatis, stekt ägg och rödbetor.

Hackkorv är en främst värmländsk maträtt. Det är korv av nötlever, svinhjärta, fläskkött, svål, korngryn, lök, salt och peppar. Innehållet kan dock variera. Köttet och löken kokas först, sedan kokas korngrynen i spadet från köttet. Sedermera grovmaler man köttet och tillsätter korngrynen i den malda massan, man späder sedan massan med spadet för att få rätt konsistens. Man låter sedan massan svalna, tills det är ungefär fingervarmt, innan man stoppar det i fjälster (djurtarmar/korvskinn).

Till stekt hackkorv har man traditionellt potatis och rödbetor eller lingonsylt.

Äggakaka är en främst skånsk maträtt, mycket lik den jämtländska kolbullen.

En äggakaka tillagas ungefär som en pannkaka, dock med mer mjöl och flera ägg. Ibland tillsätts även mald peppar i smeten. Äggakaka steks i stekpanna, gärna med fett från stekt fläsk (för att få en tydlig fläsksmak) eller smör, och bör ha en tjocklek på minst 5 cm. Äggakakan lyfts gång på gång och en ny klick fett/smör för tilläggs för att den inte ska bränna fast.

Till äggakaka har man alltid rökt stekt fläsk. Ibland strimlat/tärnat som läggs direkt i smeten, ibland stekt fläsket separat och tillsätts ovanpå den färdiga äggakakan. Att ha lingonsylt till äggakakan är en modernt påfund då lingon är sällsynta i Skåne, traditionellt har man vanligtvis haft smörstekta äppelklyftor eller äppelmos till rätten.

Isterband är lättrökt korv av fläsk, korngryn och potatis. Ibland även havregryn. Kötthalten är från en fjärdedel till mer än hälften. Isterband har en syrlig smak och syrningen kommer traditionellt av mjölksyrebakterier, moderna isterband som säljs idag innehåller dock tillsatt syra (vanligtvis citronsyra). Det traditionella sättet att få fram syran i isterbanden var att låta dem hänga ovanför vedspisen och torka, då kunde naturliga mjölksyrabakterierna i korven föröka sig och bida till den syrliga smaken.

Det finns lokala varianter på isterband, bland annat ”småländska” och ”västgötska” – de skiljer sig i syrlighet, kötthalt osv.

Till isterband har man vanligtvis dillstuvad potatis eller potatismos.

Palt är en främst norrländsk maträtt som är mycket lik kroppkakor. I Norrland tillagas palt av rå (finriven eller mald) potatis som blandas med salt och mjöl till en någorlunda hård smet. Av denna smet rullar man runda bollar (paltar) och fyller dem med fläsk (vanligtvis). Sedan kokar man paltarna i saltat vatten.

Det finns en mängd olika namn och varianter av palt. Platt palt utan fyllning kallas för ”flatpalt”, palt gjord på endast vetemjöl kallas för ”pitepalt”. ”Gråpalt” förekommer i Västerbotten och är gjord på en blandning av vete och korn- eller rågmjöl. Främst i södra Sverige förekommer ”blodpalt” då man blandat in blod i smeten. I södra Norrland heter rätten ”kams” (”fetkams” med fläskfyllning och ”flatkams” om den är utan). I Ångermanland är kams traditionellt avlånga och inte runda.

Till palt har man traditionellt lingonsylt och smält smör.

Ostkaka är en mycket gammal svensk maträtt/efterrätt. Rätten har troligtvis funnits sedan medeltiden, men är historiskt belagd sedan år 1538. Ostkaka består av en ostmassa av mjölk, vetemjöl och ostlöpe som gräddas i ugn. Det finns två typer av ostkakor – småländsk ostkaka och hälsingeostkaka. De två ska inte förväxlas med varandra då det skiljer sig åt betydligt.

Småländsk ostkaka innehåller, förutom grundingredienserna, även mandel, socker, grädde och ägg. Till den har man vanligtvis sylt och vispgrädde. Småländsk ostkaka bör ätas ljummen.

Hälsingeostkaka innehåller enbart grundingredienserna till ostkaka, ibland kan den dock även innehålla ägg. Då småländsk ostkaka är gryning är hälsingeostkaka slät. Till den har man vanligtvis vispgrädde och hjortron eller saftsås.

Nävgröt är en värmländsk maträtt. Det är en gröt av skrädmjöl (mjöl av rostade havrekärnor) som äts tillsammans med fläsk och lingonsylt. Rätten kallas även ”motti” och har sannolikt ett finsk-svenskt ursprung. Namnet ”nävgröt” kommer troligtvis från att man förr åt rätten med nävarna. Gröten är inte kladdig, utan istället så torr att den lätt spricker upp och bildar klumpar. Man tar en klump med fingrarna, doppar den i fläskflott och äter.

Listan kommer (eventuellt) att förlängas sporadiskt.

Standard