”A furore Normannorum libera nos, Domine”
Språket är latin. Översatt till svenska betyder det: ”För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud”. Tänk på att samma blod flyter i nordmännens ådror än idag…
Månadsarkiv: december 2015
Trundholmsvagnen
Trundholmsvagnen, även kallad Solvagnen, är ett välbevarat bronsfynd. Den består av två stycken välvda bronsplattor (den ena guldbelagd) som sitter ihop med en bronsring, placerade på en vagn som dras av en bromshäst. Hela modellen står på sex stycken solhjul. Trundholmsvagnen hittades den 7 september 1902 i en mosse på Själland i Danmark. Den tros komma från den äldre bronsåldern. Idag finns den att beskåda på Nationalmuseet i Köpenhamn.
Trundholmsvagnen
Mylingar, strandvaskare och draugar
Mylingar
En myling är en osalig ande av ett avlidet odöpt nyfött barn. Barnet har då mördats, gömts eller blivit övergivet av sin mor för att dölja en oönskad graviditet. Moderns hemska dåd avslöjas då mylingen skriker, gråter eller sjunger en sång om sitt öde så att andra kan höra. Mylingar kan höras skrika från platser där mödrar kan tänkas gömma undan sina oönskade barn – som myrar, under golvet i stugor, stenrösen, uthus osv. Ibland kan mylingen höras skrika ”ge mig ett namn!”, då kan man rädda den genom säga ”du kan ta mitt, jag heter (ens namn)”. Man kan även rädda en myling genom att hitta barnets lik och begrava det på en kyrkogård.
Själva ordet myling kommer från fornnordiskan och betyder ”mördad”.
Strandvaskare
En strandvaskare, eller strandgast, är en osalig ande av någon som drunknat till havs och inte fått en riktig begravning. Strandvaskare är oftast sjömän eller fiskare som försvunnit till havs eller flutit i land som lik och inte blivit begravda. När det stormar kan man ibland höra dem gasta utifrån havet.
Draugar
En draug är en gengångare, osalig ande eller kort och gott ett spöke. Själva ordet draug är fornnordiska och betyder helt enkelt ”spöke”. Draugar omnämns i de isländska sagorna, bland annat så omnämns den elake Glam i Grettes saga. Han skildras både som levande och senare som draug, tills Grette slår honom tillbaks till hel. I Njáls saga blir hjälten Gunnar en draug efter sin död.
Enligt sägen är draugar farliga, elaka och njuter av de lidande de orsakar. De luktar förruttnelse och har omänsklig styrka och kan ändra sin storlek. De kommer ur sina gravar i form av rök och byter skepnad. Draugar vaktar vanligtvis sina gravar och ger sig på gravplundrare som vill åt dess skatter. Draugar är avundsjuka väsen och kan ibland klättra ner i en förmögen mans grav och vakta skatterna som finns där som om de vore dess egna. Enligt sägen kan draugar driva folk till vansinne eller helt enkelt mörda dem på olika sätt. Ibland krossar de sina offer med sin enorma vikt eller så äter de deras kött och dricker deras blod. De stackarna som faller offer för en draug kan själva bli draugar efter döden. Draugar drivs av avundsjuka och girighet och anfaller ofta de levande av avund för att de äger vad de själva nu saknar i döden. De lär även ha en omättlig hunger.
Det finns dock sätt att slippa draugar. Det vanliga är att man driver en påle genom den dödes kropp så att den helt enkelt inte kan ta sig upp ur graven. En annat sätt är att bränna kroppen på bål och således förstöra den.
De moderna skildringarna av draugar är zombies och vampyrer.
Väringagardet
Väringagardet var ett militärt förband som bestod av så kallade väringar*. Förbandet verkade runt 900- och 1000-talet i det bysantinska riket. När den bysantinske kejsaren i Miklagård, nuvarande Instanbul, upprättade sin personliga livvakt så valde han främst nordmän för detta – så skapades väringagardet. Nordmän, som ibland på sina långfärder hamnade hos kejsaren, ansågs vara de bästa krigarna. Nordmännen ansågs vara starka och modiga och, till skillnad från de infödda, så skulle de inte lägga sig i inre politiska maktkamper. När sedan många nordmän, bland dem Skopte Ögmundssons följeslagare, kom hem till Norden och berättade om de rikedomar de vunnit så gjorde det att fler nordmän ville åka ner och tjänstgöra åt kejsaren. Även i viss mån britter och sydgermaner tjänstgjorde i väringagardet. Att åka på långfärd och att tjänstgöra i fjärran blev något av en tradition. Väringagardets uppdrag såg lite olika ut beroende på vem som var kejsare vid den tidpunkten.
När den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus, som regerade åren 1081-1118, hamnade i krig med den normandiske fältherren och korsriddaren Robert Guiscard så blev väringagardet inkallade i strid. Vid ett tillfälle, sägs det, lyckades de driva normanderna på flykt med endast runt 500 man. Vid ett senare tillfälle hamnade väringagardet långt ifrån den bysantinska huvudarmén. Utmattande efter en lång marsch och uppfyllda av tidigare segrar så anfölls de av normandiska styrkor. De slogs tappert men förlorade till sist. När striden var över var platsen full av lik. Några få väringar lyckades ta sig upp på ett närliggande tempeltak, men dog i lågorna när normanderna brände ner byggnaden. Väringagardet utplånades och bysantinska riket förlorade slaget. Kejsaren Alexius I Comnenus lyckas svårt skadad fly och överleva.
Väringagardet utplånades men återskapades fort. Kejsare Alexius skickade nordmän tillbaks Norden för att rekrytera fler soldater. Till den norske kungen, Kung Sverre, skickade han Hreidar Sendimadr med ett brev stämplat med kejsarens sigill. Han önskade 1000 starka och stridsdugliga soldater till sitt garde. Kung Sverre kunde dock inte upplåta de männen som han önskade då han låg i fejd med Danmark. Istället för att upplåta 1000 soldater så upplät han bondsöner – vilka rekryterades av kejsaren och blev en del av väringagardet. Även den svenska och den danska kungen fick liknande brev med liknande önskemål.
När väringagardet inte stred så gjorde de andra sysslor. Bland annat så kunde de agera som fanbärare, fackelbärare eller stå vakt osv.
Det var tack vare väringagardet och resor i österled i allmänhet som nordborna först kom i kontakt med den Nordenfrämmande kristendomen.
Kejsare Alexius I Comnenus från ett grekiskt manuskript
*= väringar är benämningen på de nordmän som tjänstgjorde under fjärran kejsare. De bedrev även handels- och plundringståg österut (”i österled”).
Fjölsvinnsmal
Fjölsvinnsmal, eller Sången om Fjolsvinn, är en isländsk dikt från 1200-talet som består av 50 verser.
Svensk tolkning:
1. Utanför stängslet såg upp han komma tursafolkets tillhåll. »Vad är det för ett troll, som står utanför gården och far omkring farliga lågan?»
2. »Vad söker du väl och vad snokar du efter eller vad vill du, vänlöse, veta? De våta vägar vandra du åter hädan! Här, värnlöse, vara du ej får.»
Den ankomne svarade: 3. »Vad är det för ett troll, som står utanför gården och vandraren ej välkommen bjuder? Utan lott i lovord du levat har, karl! Laga dig hädan hem!»
4. »Fjolsvinn jag heter och har fullt upp förstånd, fast ej gärna jag ger av min mat. Inom stängslet du aldrig kommer och driv nu som fredlös på farled!»
Den ankomne sade: 5. »Ögonens fägnad åtrår ånyo den, som får det fagraste se. Mig synas gärdsgårdar glittra kring gyllene salar. Här skulle jag ha lust att leva.»
Fjolsvinn sade: 6. »Säg mig, sven, åt vem som son du är född, som vilka människors barn du är boren!»
Den ankomne sade: »Vindkald jag heter, Varkald hette min fader, Fjolkald var fader till honom.
7. Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vem här härskar och haver makten, egendom och yppiga salar!»
Fjolsvinn sade: 8. »Menglod hon heter, men modern henne fick med Svavrtorins son. Hon härskar här och haver makten, egendom och yppiga salar.»
Vindkald sade: 9. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och det veta vill, vad heter denna grind, då hos gudarne ej ens förfärligare fara man såg?»
Fjolsvinn sade: 10. »Trymgoll hon heter, men trenne henne gjorde, som söner till Solblinde voro. En fjätter sig fäster på den, som färdas fram, då han lyfter henne från ledet.»
Vindkald sade: 11. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad heter detta gårdstängsel, då hos gudarne ej ens förfärligare fara man såg?»
Fjolsvinn sade: 12. »Gastropner heter gärdesgården och gjort den jag har av Leirbrimers lemmar, så stöttat den upptill, att stå den skall, så länge människor leva.»
Vindkald sade: 13. »Säg di mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad heta dessa hundar, de hungrigaste, någonsin, jag sett har i landen leva?»
Fjolsvinn sade: 14. »Givr heter den ena och Gere den andra, om du vill det veta – elva äro de jungfrur som de gärda skola, till alla gudar förgås.»
Vindkald sade: 15. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om någon människa finnes, som må komma in, då de snabbt anfallande sova!»
Fjolsvinn sade: 16. »Helt ojämn sömn dem ålagd blev, sedan de sattes att vakta; en sover om nätterna, den andra om dagarne, då kommer ingen fram, om han kommit.»
Vindkald sade: 17. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om någon mat det finnes, som människor ha, och man löper in, då de äta!»
Fjolsvinn sade: 18. »Två vingstekar ligga i Vidovners leder, om du det veta vill. Det är den enda mat, som människor må giva och löpa in, då de äta.»
Vindkald sade: 19. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad det barrträd heter, som breder sina grenar långt över alla land!»
Fjolsvinn sade: 20. »Mimameid det heter, men mången ej vet, av vad rötter det rinner upp. Det faller av något, som få blott ana; det fälles ej av flamma eller järn.
Vindkald sade: 21. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad av frukten blir på det frejdade trädet, då av flammor eller järn det ej fälles.»
Fjolsvinn sade: 22. »Av dess ollon skall man ut på elden bära för kvinnor, som lida i löndom; utåt de sända, vad de inåt skulle, mot det bland människor ett medel detta är.»
Vindkald sade: 23. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad den hane heter, som i höga trädet sitter, av guld han glöder all!»
Fjolsvinn sade: 24. »Vidovner han heter, och i vinden glänsande står han på Mimameids kvistar kvar. Med en och samma ångest han omåttligt trycker Surts Sinmara.»
Vindkald sade: 25. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om något vapen finnes, genom vilket Vidovner kan segna ned till salen hos Hel!»
Fjolsvinn sade: 26. »Lävatein det heter, och Lopt det gjorde med runor långt nedom likgrind. I Lägjarns skrin ligger det hos Sinmara, nio starka lås det stängda.»
Vindkald sade: 27. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om tillbaka den kommer, som bort sig beger och vill den tenen taga!»
Fjolsvinn sade: 28. »Tillbaka skall den komma, som bort sig beger och vill den tenen taga, om han för med sig det, som få äga, åt glänsande guldets gudinna.»
Vindkald sade: 29. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om märklighet finnes, som människor äga och som gör bleka jättekvinnan blid!»
Fjolsvinn sade: 30. »Skinande lie skall i skidan du bära, den som vilar i Vidovners språngben, att giva Sinmara, innan hjälpsam hon blir och låter dig stridsvapnet låna.»
Vindkald sade: 31. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad den salen heter, som slutes om av visa fladdrande flamman.»
Fjolsvinn sade: 32. »Lyr han heter men länge han skall dallra på draget svärds udd; om den ymnighetssalen i alla tider ha folk blott föga sport.»
Vindkald sade: 33. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vem gjorde det, som jag har sett inom asasöners gård?»
Fjolsvinn sade: 34. »Une och Ire, Bare och Ore, Var och Vegdrasil, Dore och Ure, Delling var med, när borgvallen bragtes till ända.»
Vindkald sade: 35. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad berget heter, varpå bruden jag ser högt i härlighet sitta!»
Fjolsvinn sade: 36. »Lyvjaberg det heter och länge det varit till välsignelse för sårade och sjuka; återställd hon bliver, om ock i åratal sjuk, den kvinna, som kliver därpå.»
Vindkald sade: 37. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, vad de möar heta, som framför Menglods knän sitta i fred tillsamman!»
Fjolsvinn sade: 38. »Liv heter en, den andra Livtrasa, den tredje som Tjodvarta kännes, Bjort och Blid, Blid och Frid, Eir och Aurboda.»
Vindkald sade: 39. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om de hjälpa dem, som giva dem offer, om det göres av hjälp behov!»
Fjolsvinn sade: 40. »Hjälp de kloka giva, om det gives dem offer på stället, där altaren stå. Så hisklig fara hotar ej människosöner, att envar de ur trångmål ej taga.»
Vindkald sade: 41. »Säg du mig, Fjolsvinn, då dig fråga jag skall och jag det veta vill, om en man det finnes, som på Menglods arm i sällhet sova får!»
Fjolsvinn sade: 42. »Ingen man det finnes, som på Menglods arm i sällhet sova får, utom Svipdag ensam; den solbjärta bruden åt honom som hustru var lovad.»
Vindkald sade: 43. »Upp med dörrarna! Öppna grinden! Här kan du Svipdag se. Men gå dock att fråga, om fröjd njuta Menglod vill med mig!»
Fjolsvinn sade: 44. »Hör du, Menglod, en man har hit kommit; giv på den gästen nu akt! Hundarne honom hälsa, huset har sig öppnat; det synes, som han Svipdag vore.»
Menglod sade: 45. »Kloka korpar skola klösa dina ögon, där på höga galgen du hänger, om du säger ej sant, att svennen har kommit från fjärran faren till min sal.»
46. »Varifrån har du farit? Varifrån har du färdats? Vad kallade dig husfolket hemma? Av ätt och namn skall jag upplysning få, om jag dig till hustru är given.»
Svipdag sade: 47. »Svipdag jag heter, Solbjart hette min fader; bort drevo mig på kalla vägar vindar. Ödets utslag står ingen emot, om ock lycka ej blir vår lott.»
Menglod sade: 48. »Lyckligt du nu kommit; min längtan jag bidat; på hälsning följe kärlig kyss! I allmänhet åsyn övermåttan gläder, då en i en annan är kär.
49. Länge jag satt på Lyvjaberget och väntade dig dagar och dygn. Nu blev det av, vad jag bidat hade, att jag ser dig kommen till min sal.
50. Den trånad är över, varmed jag tänkte på dig och du önskade äga min kärlek, ty nu är det sant, att tillsammans vi skola leva till livets slut.
Brage
Brage, som betyder den förträfflige, är skaldekonstens och vältalighetens gud inom nordisk mytologi. Tillsammans med sin fru Idun har han många barn. Brage sägs vara son till Oden och jättinnan Gunnlöd. Han är en ståtlig asagud med långt skägg.
Brage sitter nära Odens högsäte i Valhall och dricker gärna mjöd. Han är den som välkomnar de fallna kämparna och får de att känna sig som hemma. Brage talar väl om gudarna och genom sina hyllande kväden gör han gudarnas bedrifter ihågkomna.
Loke föraktar Barge och har sagt att han passar bättre som ”bänkprydare” än som kämpe.
Brage är även förknippad med rusdryck och skålande.
”Brage” av Carl Wahlbom
Vad är ett trollkors?
Det finns två olika typer av trollkors – men de har båda samma funktion.
Trollkors typ #1
Den första typen av trollkors är ett kors som man ristar, eller skär, in på dörr- och fönsterkarmar. Korset ska förhindra att troll och andra elaka väsen tar sig in och skadar människor, djur och ägodelar. Man kan även rista, eller skära, in korset på bänkar, bord, stolar osv.
Trollkors typ #2
Den andra typen av trollkors är en smiden järnbåge som korsar sig själv. Andra former förekommer, men det viktiga är att ändarna korsar varandra. Stål (och järn) är allmänt känt att ge skydd mot troll och annat. Även korsade föremål har tillskrivits många egenskaper. Detta kors hängs upp i ladugården för att skydda djuren. Ibland hängs det upp på väggen i kons bås.
Detta kors finns även som halssmycke. Ej att förknippas med odalruna.
Asatemplet 