Uncategorized

Hur en västeuropeisk kristen bön kunde låta under vikingatiden

A furore Normannorum libera nos, Domine

Språket är latin. Översatt till svenska betyder det: ”För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud”. Tänk på att samma blod flyter i nordmännens ådror än idag…

image

Annonser
Standard
Uncategorized

Fråga: Hur tror du att dagens Norden skulle vara om kristendomen aldrig kommit hit?

Standard
Uncategorized

Storsjöodjuret

”För länge, länge sedan stod två troll, Jata och Kata, på Storsjöns strand och kokade något i var sin kittel. De kokade och spädde, dagar, veckor och år. De visste inte vad som skulle bli av brygden utan undrade mycket. En afton hördes ett underligt läte ur den enas kittel. Det kved, stönade och skrek och sedan kom en stark knall. Ett underligt djur med svart ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Odjuret trivdes i sjön, växte oerhört och väckte fasa bland människor då det visade sig. Till sist nådde det runt Frösön och kunde bita sig själv i svansen. Ketil Runske band det väldiga odjuret med en stark trollformel, vilken inhöggs i en sten, som restes på Frösön. Ormen avbildades på stenen. Så skall trollet ligga bundet ända tills någon kan läsa och förstå inskriften på stenen.”

Så skrev kyrkoherden Mogens Pedersen år 1635. Han syftade då på den inristade
draken, eller ormen, som finns på Frösöns runsten. Det är första gången
Storsjöodjuret omnämns i skrift.

Numera finns över 200 dokumenterade vittnesmål från sammanlagt 500 personer. Ett otal fler har berättat muntligt att de har sett odjuret. Alla dokumenterade observationer finns idag i Jamtlis arkiv. Storsjöodjurets utseende tycks dock variera beroende på vem som har sett det. Vissa säger att det ser ut som ett långt ormliknade djur med pucklar och ett hundliknade huvud. Det är den mest kända beskrivningen. Andra säger att det är kort och knubbigt med korta, tjocka fötter, stort huvud och runda ögon. Huden beskrivs oftast som slemmig eller fjällig och färgen tycks variera – allt från grå, grön, röd eller fläckig.

Storsjön bildades i slutet av istiden för ca 9000 år sedan och är Sveriges femte största sjö. Den är mycket djup och mycket fiskrik – perfekt hem för ett odjur?

Under 1890-talet gjordes väldigt många observationer och 1894 gick en grupp östersundare samman för att fånga odjuret. Bland annat skaffade man sig en enorm fångstsax som agnades med en spädgris, byggde bryggor, skapade isvakar och en Norsk harpunare anlitades. Även den dåvarande kungen, Oscar II, bidrog ekonomiskt till projektet. Dock så misslyckades alla försök och jakten avtog några år senare. Länsstyrelsen i Jämtlands län fridlyste odjuret mellan 1986 och 2005. Men detta överklagades och fridlysningen upphörde för att man inte kunde artbestämma det. Men odjurspanare är fortfarande aktiva. Bland annat har värmekameror monterats, både ovanför och under vattenytan, i Storsjön.

image

Storsjöodjuret

Standard
Uncategorized

Trundholmsvagnen

Trundholmsvagnen, även kallad Solvagnen, är ett välbevarat bronsfynd. Den består av två stycken välvda bronsplattor (den ena guldbelagd) som sitter ihop med en bronsring, placerade på en vagn som dras av en bromshäst. Hela modellen står på sex stycken solhjul. Trundholmsvagnen hittades den 7 september 1902 i en mosse på Själland i Danmark. Den tros komma från den äldre bronsåldern. Idag finns den att beskåda på Nationalmuseet i Köpenhamn.

image

Trundholmsvagnen

Standard
Uncategorized

Mylingar, strandvaskare och draugar

Mylingar

En myling är en osalig ande av ett avlidet odöpt nyfött barn. Barnet har då mördats, gömts eller blivit övergivet av sin mor för att dölja en oönskad graviditet. Moderns hemska dåd avslöjas då mylingen skriker, gråter eller sjunger en sång om sitt öde så att andra kan höra. Mylingar kan höras skrika från platser där mödrar kan tänkas gömma undan sina oönskade barn – som myrar, under golvet i stugor, stenrösen, uthus osv. Ibland kan mylingen höras skrika ”ge mig ett namn!”, då kan man rädda den genom säga ”du kan ta mitt, jag heter (ens namn)”. Man kan även rädda en myling genom att hitta barnets lik och begrava det på en kyrkogård.

Själva ordet myling kommer från fornnordiskan och betyder ”mördad”.

Strandvaskare

En strandvaskare, eller strandgast, är en osalig ande av någon som drunknat till havs och inte fått en riktig begravning. Strandvaskare är oftast sjömän eller fiskare som försvunnit till havs eller flutit i land som lik och inte blivit begravda. När det stormar kan man ibland höra dem gasta utifrån havet.

Draugar

En draug är en gengångare, osalig ande eller kort och gott ett spöke. Själva ordet draug är fornnordiska och betyder helt enkelt ”spöke”. Draugar omnämns i de isländska sagorna, bland annat så omnämns den elake Glam i Grettes saga. Han skildras både som levande och senare som draug, tills Grette slår honom tillbaks till hel. I Njáls saga blir hjälten Gunnar en draug efter sin död.

Enligt sägen är draugar farliga, elaka och njuter av de lidande de orsakar. De luktar förruttnelse och har omänsklig styrka och kan ändra sin storlek. De kommer ur sina gravar i form av rök och byter skepnad. Draugar vaktar vanligtvis sina gravar och ger sig på gravplundrare som vill åt dess skatter. Draugar är avundsjuka väsen och kan ibland klättra ner i en förmögen mans grav och vakta skatterna som finns där som om de vore dess egna. Enligt sägen kan draugar driva folk till vansinne eller helt enkelt mörda dem på olika sätt. Ibland krossar de sina offer med sin enorma vikt eller så äter de deras kött och dricker deras blod. De stackarna som faller offer för en draug kan själva bli draugar efter döden. Draugar drivs av avundsjuka och girighet och anfaller ofta de levande av avund för att de äger vad de själva nu saknar i döden. De lär även ha en omättlig hunger.

Det finns dock sätt att slippa draugar. Det vanliga är att man driver en påle genom den dödes kropp så att den helt enkelt inte kan ta sig upp ur graven. En annat sätt är att bränna kroppen på bål och således förstöra den.

De moderna skildringarna av draugar är zombies och vampyrer.

Standard
Uncategorized

Väringagardet

Väringagardet var ett militärt förband som bestod av så kallade väringar*. Förbandet verkade runt 900- och 1000-talet i det bysantinska riket. När den bysantinske kejsaren i Miklagård, nuvarande Instanbul, upprättade sin personliga livvakt så valde han främst nordmän för detta – så skapades väringagardet. Nordmän, som ibland på sina långfärder hamnade hos kejsaren, ansågs vara de bästa krigarna. Nordmännen ansågs vara starka och modiga och, till skillnad från de infödda, så skulle de inte lägga sig i inre politiska maktkamper. När sedan många nordmän, bland dem Skopte Ögmundssons följeslagare, kom hem till Norden och berättade om de rikedomar de vunnit så gjorde det att fler nordmän ville åka ner och tjänstgöra åt kejsaren. Även i viss mån britter och sydgermaner tjänstgjorde i väringagardet. Att åka på långfärd och att tjänstgöra i fjärran blev något av en tradition. Väringagardets uppdrag såg lite olika ut beroende på vem som var kejsare vid den tidpunkten.

När den bysantinske kejsaren Alexius I Comnenus, som regerade åren 1081-1118, hamnade i krig med den normandiske fältherren och korsriddaren Robert Guiscard så blev väringagardet inkallade i strid. Vid ett tillfälle, sägs det, lyckades de driva normanderna på flykt med endast runt 500 man. Vid ett senare tillfälle hamnade väringagardet långt ifrån den bysantinska huvudarmén. Utmattande efter en lång marsch och uppfyllda av tidigare segrar så anfölls de av normandiska styrkor. De slogs tappert men förlorade till sist. När striden var över var platsen full av lik. Några få väringar lyckades ta sig upp på ett närliggande tempeltak, men dog i lågorna när normanderna brände ner byggnaden. Väringagardet utplånades och bysantinska riket förlorade slaget. Kejsaren Alexius I Comnenus lyckas svårt skadad fly och överleva.

Väringagardet utplånades men återskapades fort. Kejsare Alexius skickade nordmän tillbaks Norden för att rekrytera fler soldater. Till den norske kungen, Kung Sverre, skickade han Hreidar Sendimadr med ett brev stämplat med kejsarens sigill. Han önskade 1000 starka och stridsdugliga soldater till sitt garde. Kung Sverre kunde dock inte upplåta de männen som han önskade då han låg i fejd med Danmark. Istället för att upplåta 1000 soldater så upplät han bondsöner – vilka rekryterades av kejsaren och blev en del av väringagardet. Även den svenska och den danska kungen fick liknande brev med liknande önskemål.

När väringagardet inte stred så gjorde de andra sysslor. Bland annat så kunde de agera som fanbärare, fackelbärare eller stå vakt osv.

Det var tack vare väringagardet och resor i österled i allmänhet som nordborna först kom i kontakt med den Nordenfrämmande kristendomen.

image

Kejsare Alexius I Comnenus från ett grekiskt manuskript

*= väringar är benämningen på de nordmän som tjänstgjorde under fjärran kejsare. De bedrev även handels- och plundringståg österut (”i österled”).

Standard