En dag var Oden ute i red i Jotunheim – jättarnas rike. Då fick jätten Rungner* syn på honom, jätten ropade att de skulle rida ikapp då han påstod att hans häst Gullfaxe var mycket snabbare än Odens. Oden gick med på detta och de båda satte sina liv som insats. Det bekymrade dock inte Oden då han visste att hans åttabente häst Sleipner var den snabbaste i alla världarna. De båda red ikapp, men ganska snart så red Oden ifrån jätten. Rungner blev då så ilsken att han inte ens märkte att han ridit in förbi Asgårds murar. Även fast hade hade satt sitt liv som insats så lät Oden honom leva, den nådige asen ville istället bjuda honom på öl eftersom de ändå redan var i Asgård. Freja bar fram det stora hornet som Tor brukade dricka öl ur och fyllde det. Rungner svepte hela dess innehåll och krävde att få det fyllt igen – vilket han fick. Jätten blev snart berusad och odräglig och började skräna, bland annat sa han att han kunde lyfta hela Valhall och ta med sig det hem om han ville. Han sa även att han skulle slå ihjäl alla asar utom Siv och Freja, de skulle ha ta med sig hem och gifta sig med.
Asarna fick nog av den berusade jätten och ropade på Tor, som snabbt kom till platsen. Tor hotade Rungner att han skulle krossa honom med sin hammare Mjölner. Rungner hävde då att han var obeväpnad, han utmanade istället Tor på holmgång. De skulle mötas vid Grotunagard vid Jotunheims gräns. När Rungner kommit hem till Jotunheim så berättade han för de andra jättarna om den kommande holmgången. Jättarna började då att skapa en medhjälpare till Rungner, han skapades av lera och fick liv genom ett riktigt hästhjärta. De gav honom namnet Mörkkurkalve, han blev nio mil lång och tre mil bred över bröstet.
Då dagen för holmgången kom så sände Tor iväg människobarnet Tjalve för att se om Rungner hade några hyss för sig. När Tjalve kom fram till platsen såg han Rungner stå beredd med sin väldiga stensköld och sin brynsten över axeln. Han lurade då jätten att ha skulle lägga sin sköld på marken och ställa sig på den – då Tor alltid attackerade underifrån. Rungner lyssnade på honom och ställde sig på skölden. Då Tor kom farandes i sin åskvagn blev Mörkkurkalve vettskrämd, Rungner slungade sin brynsten mot Tor som i sin tur kastade Mjölner mot jätten. De båda vapnen slog ihop i luften i en väldig smäll. Brynstenen krossades i småbitar medan Tors hammare fortsatte fram och krossade Rungners skalle. En splitterbit av brynstenen trängde sig in i Tors skalle så att han föll på marken. Tjalve sköt den vettskrämde Mörkkurkalve med en välriktad pil så att han föll och dog. Tor fick då olyckligt en av jättens väldiga fötter över sig och blev fast under den. Alla asarna rusade fram och försökte att lyfta bort jättens fot, men ingen var stark nog. De hämtade då istället Tors son Magne, som enbart var tre dagar gammal. Magne lyfte med lätthet bort jättens fot och frigjorde sin far. Tor belönade sin son genom att ge honom Rungners, nu ägarlösa, häst Gullfaxe.
För att bli av med splittret i sin skalle begav sig Tor till völvan Groa. Hon var sejdkunnig och började att sjunga galdrar över splittret i Tors skalle så att det skulle lossna. Tor kände hur splittret var på väg ut, då gav han Groa den goda nyheten att henne man, Aurvandil den djärve, som hon trott var död levde. Tor hade burit hem honom från jättarnas rike och under färden så förfrös Aurvandil sin tå. Tor bröt då loss den och kastade upp den i skyn så att det blev en stjärna. Groa blev så lycklig och till sig över nyheten att hon glömde bort sina galdrar och därför blev splittret kvar i Tors skalle.
*= Rungner var en jätte i Jotunheim. Hans hem, vid Jotunheims gräns, var Grotunagard som betyder ”stengärdsgårdarna”. Rungners huvud var av sten, liksom hans trekantiga hjärta.
Asatemplet 