Uncategorized

Slaget i Hafrsfjord

”Hörde du i Hafrsfjord,
hur den ättstore kungen
kämpade där borta
med Kjøtve den rike?
Kamplystna kommo
skeppen från öster,
med gapande huvud
och snidade stävar.

Fyllda de voro med män
och vita sköldar,
västerländska spjut
och välska svärd.
Bärsärkar tjöto –
kampen började -,
ulvhednar vrålade
och skakade vapen.”

Så skrev den norske skalden Torbjörn Hornklove om slaget.

Slaget i Hafrsfjord är en central händelse i Norges historia. Året var 872, enligt osäkra källor, och platsen var Hafrsfjord i sydvästra Norge. På den ena sidan stod Harald Hårfager som ville ena Norge under en kung (han själv) och på den andra sidan stod diverse småkungar/stormän/jarlar (kung Eirik av Hordaland, kung Sulke av Rogaland och hans bror Sute Jarl, kung Kjøtve av Agder och hans son Tore Haklang, Roald Rygg av Telemark och hans bror Hadd den Harde).

Väldigt lite är känt om själva slaget, men enligt källor så stupade kung Eirik, kung Sulke, Sute Jarl och Tore Haklang, kung Kjøtve flydde. Harald Hårfager segrade och blev ensam kung över hela västra Norge. Många av de som inte ville underkasta sig den nya kungen flydde vid den här tiden till Island.

image

”Sverd i fjell” är en nästan 10 meter hög skulptur i Hafrsfjord, rest till minne av slaget. Den är gjord av skulptören Fritz Røed.

Annonser
Standard
Uncategorized

Tors kamp mot Rungner

En dag var Oden ute i red i Jotunheim – jättarnas rike. Då fick jätten Rungner* syn på honom, jätten ropade att de skulle rida ikapp då han påstod att hans häst Gullfaxe var mycket snabbare än Odens. Oden gick med på detta och de båda satte sina liv som insats. Det bekymrade dock inte Oden då han visste att hans åttabente häst Sleipner var den snabbaste i alla världarna. De båda red ikapp, men ganska snart så red Oden ifrån jätten. Rungner blev då så ilsken att han inte ens märkte att han ridit in förbi Asgårds murar. Även fast hade hade satt sitt liv som insats så lät Oden honom leva, den nådige asen ville istället bjuda honom på öl eftersom de ändå redan var i Asgård. Freja bar fram det stora hornet som Tor brukade dricka öl ur och fyllde det. Rungner svepte hela dess innehåll och krävde att få det fyllt igen – vilket han fick. Jätten blev snart berusad och odräglig och började skräna, bland annat sa han att han kunde lyfta hela Valhall och ta med sig det hem om han ville. Han sa även att han skulle slå ihjäl alla asar utom Siv och Freja, de skulle ha ta med sig hem och gifta sig med.

Asarna fick nog av den berusade jätten och ropade på Tor, som snabbt kom till platsen. Tor hotade Rungner att han skulle krossa honom med sin hammare Mjölner. Rungner hävde då att han var obeväpnad, han utmanade istället Tor på holmgång. De skulle mötas vid Grotunagard vid Jotunheims gräns. När Rungner kommit hem till Jotunheim så berättade han för de andra jättarna om den kommande holmgången. Jättarna började då att skapa en medhjälpare till Rungner, han skapades av lera och fick liv genom ett riktigt hästhjärta. De gav honom namnet Mörkkurkalve, han blev nio mil lång och tre mil bred över bröstet.

Då dagen för holmgången kom så sände Tor iväg människobarnet Tjalve för att se om Rungner hade några hyss för sig. När Tjalve kom fram till platsen såg han Rungner stå beredd med sin väldiga stensköld och sin brynsten över axeln. Han lurade då jätten att ha skulle lägga sin sköld på marken och ställa sig på den – då Tor alltid attackerade underifrån. Rungner lyssnade på honom och ställde sig på skölden. Då Tor kom farandes i sin åskvagn blev Mörkkurkalve vettskrämd, Rungner slungade sin brynsten mot Tor som i sin tur kastade Mjölner mot jätten. De båda vapnen slog ihop i luften i en väldig smäll. Brynstenen krossades i småbitar medan Tors hammare fortsatte fram och krossade Rungners skalle. En splitterbit av brynstenen trängde sig in i Tors skalle så att han föll på marken. Tjalve sköt den vettskrämde Mörkkurkalve med en välriktad pil så att han föll och dog. Tor fick då olyckligt en av jättens väldiga fötter över sig och blev fast under den. Alla asarna rusade fram och försökte att lyfta bort jättens fot, men ingen var stark nog. De hämtade då istället Tors son Magne, som enbart var tre dagar gammal. Magne lyfte med lätthet bort jättens fot och frigjorde sin far. Tor belönade sin son genom att ge honom Rungners, nu ägarlösa, häst Gullfaxe.

För att bli av med splittret i sin skalle begav sig Tor till völvan Groa. Hon var sejdkunnig och började att sjunga galdrar över splittret i Tors skalle så att det skulle lossna. Tor kände hur splittret var på väg ut, då gav han Groa den goda nyheten att henne man, Aurvandil den djärve, som hon trott var död levde. Tor hade burit hem honom från jättarnas rike och under färden så förfrös Aurvandil sin tå. Tor bröt då loss den och kastade upp den i skyn så att det blev en stjärna. Groa blev så lycklig och till sig över nyheten att hon glömde bort sina galdrar och därför blev splittret kvar i Tors skalle.

*= Rungner var en jätte i Jotunheim. Hans hem, vid Jotunheims gräns, var Grotunagard som betyder ”stengärdsgårdarna”. Rungners huvud var av sten, liksom hans trekantiga hjärta.

Standard
Uncategorized

Härjulf Hornbrytare

Härjulf Hornbrytare var en norrman som enligt sägen var den första som bosatte sig i Härjedalen. Han levde troligtvis på 800-talet. Härjulfsagan handlar om honom och hur Härjedalen fick sin första bofasta befolkning.

Härjulf omnämns i ett gränsdokument som avhandlar var gränsen mellan Norge och Sverige gick. Dokumentet, som är från ett allting i Sveg 1273, är den äldsta skriftliga källan om Härjedalens historia. I dokumentet står det att Härjulf var den första bosättaren i Härjedalen och att han var från Norge. Dokumentet räknar även upp femton generationer av ättlingar till Härjulf, varav den åttonde i ordningen Ljot Dagsson byggde Härjedalens första kyrka (Lillhärdals kyrka) – troligtvis i slutet av 1000-talet.

Enligt Härjulfsagan så var Härjulf en av den norske kungen Halvdan Svartes män, han ska dock ha hamnat i onåd med kungen då han dödade en av hans närmsta män vid ett bråk vid ett stort gille. Härjulf ska ha krossat mannens skallben med Halvdan Svartes silverbeslagna dryckeshorn, hornet ska även ha brustit av smällen och det var så han fick namnet Hornbrytare. Därefter flydde Härjulf till svearna och kung Anund i Uppsala. Han fick fristad hos svearna, dock efter en tid så kom det fram att Härjulf hade idkat älskog med Anunds yngre släkting Helga, vilket tvingade honom på flykt igen. Helga och några trogna män följde med Härjulf och de flydde norrut, till slut hamnade de på den obebodda platsen som idag är Härjedalen.

Enligt sägen låg Härjulfs gård på den plats som idag kallas Slyos, nära nuvarande Lillhärdal.

image

Helga och Härjulf som staty i Lillhärdal, Härjedalen

Standard