Vad är blot?

Blot är en offerhögtid, ceremoni eller ”gudstjänst” inom nordisk hedendom. Man offrar då till gudarna, och andra makter, för att vinna deras välvilja och för välgång med mera. Själva ordet ”blot” har närliggande släktingar i både forntyskan och gotiskan.

Enligt de isländska sagorna så var blot sed i Svitjod (Sverige). I Uppsala blotade man varje februari för fred och kungars segrar i samband med marknad och rådslag.

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej. Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”

Så skrev Adam av Bremen. Det tåls att nämnas att han själv var kristen, hade aldrig satt i sin fot i templet i Uppsala och hade enbart fått historien berättad till sig av den kristna vikingen Sven Estridsson. Kristendomen var under denna tid en hänsynslös härskarideologi vars följare sannolikt ville svartmåla hedendomen och få den att verka barbarisk. Så sanningshalten i berättelsen går nog att ifrågasätta.

De traditionella bloten:

Disablot – bokstavligen ”kvinnoblod”. Det är ett blot i de kvinnliga gudamakternas, disernas, ära. Disablotet omnämns i de isländska sagorna Egil Skallagrimssons saga, Hervarar saga och Heimskringla. Det firas under vintern för att försäkra att det kommande årets skörd ska bli god. Troligen hölls stora disablot i Gamla Uppsala i samband med ”distinget” (ett samtida rådslag).

”Disarblot” av August Malmström

Inom nutida hedendom firar vissa disablot i februari, eventuellt i samband med alla hjärtans dag eller kyndelsmässodagen. Disablotet kan även fira graviditeter, de barn som ska födas och att ljuset är på väg tillbaka.

Segerblot – även kallat vårblot. Det firar man med anledning av att det är halvvägs mellan midvinter och midsommar och vårens ankomst. Segerblotet firas vid vårdagjämningen eller i slutet av april eller början av maj och namnet syftar på ljusets seger över mörkret och värmens seger över kylan. Det berömda blotet i Uppsala som beskrivs av Adam av Bremen sägs vara från en vårdagjämning. När fornnordiska segerblot egentligen ägde rum är oklart. Det är även oklart om blotet var desamma som disablotet eller om man firade ett eller två blot under den fornnordiska våren. Valborgsmässoafton och majbrasan kan ha sina rötter i segerblotet.

Inom nutida hedendom blotar vissa två gånger under våren. Den första gången runt vårdagjämningen (runt den 20 mars) och den andra gången vid månadsskiftet april/maj. Det första blotet kallas då vårblot eller vårdagjämningsblot och det andra kallas försommarblot eller majblot.

Midsommarblot – firas vid sommarsolståndet runt den 20-21 juni. Man firar att solen har nått sin högsta punkt. Midsommarblot nämns i de isländska sagorna men det är oklart när den hedniska midsommaren faktiskt inträffade. Det kan ha varit vid sommarsolståndet eller i början av augusti. Nutida midsommarafton kan ha sitt ursprung i midsommarblot.

Skördeblot – som sannolikt senare blev skördefest och efter kristnandet blev mickelsmäss. Skördeblotet firas i början av augusti och kallas även sensommarblot. Man firar att det är dags för den stora skörden och det var också den tid då ”storting” hölls i det forna Norden. Troligen var, som sagt, midsommar i början av augusti i hednisk tid (se midsommarblot).

Höstblot – firas vid höstdagjämningen, runt den 22-23 september, när det är halvvägs mellan midsommar och midvinter. Man tar farväl av sommaren och hälsar hösten välkommen. Höstblot omnämns i isländska sagor. Det kallas även höstdagjämningsblot.

Alvablot – är ett blot i alvernas och de bortgångnas ära. Man hälsar även vintern välkommen. Det firas vid månadsskiftet oktober/november. Alvablot omnämns i de isländska sagorna Austrfararvisur och Heimskringla.

Inom nutida hedendom firar vissa Alvablot i samband med allahelgonahelgen eller halloween.

Midvinterblot – även kallat julblot. Det firas på grund av att solen har nått sin lägsta punkt och att dagarna börjar att ljusna. Man blotar för att det kommande året ska få en bra årsväxt. Det är oklart när den fornnordiska midvintern faktiskt inträffade. Vissa källor säger att det är vid vintersolståndet, runt 21-22 december, andra säger att det är vid vinterns kallaste tid – dvs januari/februari. Vissa kopplar ihop det med disablot. Midvinterblotet anses av vissa vara det högtidligaste blotet. Julen och julgranen kan ha sina rötter i midvinterblotet.

”Midvinterblot” av Carl Larsson

Inom nutida hedendom friar vissa midvinterblot vid vintersolståndet och inte i januari/fedruari.

Årshjulet

Fornnordiska blottraditioner har till viss del växt samman med senare traditioner, samt att det finns sparsamt med källor bevarade, så det är svårt att veta hur det egentligen gick till. Även lokala skillnader fanns beroende på var i Norden man befann sig. Blot har med tiden sannolikt ändrats från att vara en offerhögtid till att vara en festhögtid.