Uncategorized

Odens jakt

Odens jakt, Kvinnojaktssägen, Gideons jakt, Kung Olles jakt, Tomas jakt, Skams jakt, Hindjakten, Nordskytt eller Den vilda jakten, var ett germanskt ”fenomen”. Förr i tiden när det blåste upp, efter skymning, oftast på våren och hösten, så kunde man ibland höra hemska hundskall, klagande, högt vinande ljud och ibland även höga knallar över himlavalvet. Lika snabbt som oväsendet började, så slutade det tvärt. Man trodde då att det var den ridande asaguden Oden med ett följe av övernaturliga väsen som var på jakt efter Skogsrået. Följet for våldsamt fram i skogar och över himlen. Ibland kunde Oden flyga så lågt att man kunde få hästhovarna i huvudet, sades det. Det rörde sig om en modernare version av Oden som använde ett gevär istället för spjutet Gungner. När han hunnit ikapp Skogsrået och skjutit henne så hängde han hennes kropp över Sleipners rygg och red vidare. Under århundraden var detta den enda förklaringen på fenomenet.

Liknande fenomen fanns även i Norge, Danmark och Tyskland.

Vittnen har trott sig höra en större eller mindre skara ryttare dundra fram men aldrig sett något. Man säger sig även ha hört två hundar – en som skäller fint och en som skäller grovt.

I Nosaby socken (Kristianstads kommun) i Skåne kunde det heta: ”Oden for ofta omkring susande och gnisslande. Han har farit här förbi många gånger.”

En person född 1854 i Hemsjö socken (Alingsås kommun), i Västergötland, har sagt: ”Oden hade fått lov, att hans jakt skulle få gå i alla tider, men han skulle aldrig få skjuta efter annat än trollpackor. Jag hör allt Odens jakt ibland. Theodor i Sandvik och jag var ute och skulle ljustra gäddor i Ömmern en gång, och då fick vi höra Odens jakthundar. De skällde och sprang i luften där tvärs över sjön och jagade fram och tillbaka, och rätt som det var small skottet, men då blev vi rädda och gick hem. Det har jag hört flerfaldiga gånger, det är två hundar, en som är grov i målet och så en mera fin. Men jag har aldrig hört’en skjuta mer än den gången vid sjön.”

I mitten av 1800-talet lade zoologen Sven Nilsson fram teorin att fenomenet kunde vara flockar av vildgäss – nattliga flyttfågelsträck. Den hårda vindens dån spelade också en roll. Nilsson hade själv hört fenomenet flera gånger. Gåsropen skulle motsvara hundskallen och vingbruset skulle motsvara de springande hundarnas flåsande. Denna teori är sannolikt riktig.

image

”Åsgårdsreien” av Peter Nicolai Arbo

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s